Åh du skriver så fint och insiktsfullt om livet i dess olika skeden. Det känns som jag sitter bredvid dig och det gör jag också i tanken. Känner du det? Bästa bamsekramarna...
åh vad jag tänker på dig nu...både för våra mammor men också på hur svårt det är när man inser att någon blir dement och allt vad det innebär... Var kram och önskar din mor allt gott.
Tjej och mamma på snart 50 år...
Min man fick i november 2005 diagnosen Alzheimers med stora frontallobsskador!Han var då 49 år. Jag var hemma med honom fram till den 22 januari 2008, som var dagen då han lades in på geriatriken (om det kan du läsa här: http://himlastigen.blogspot.com/2008/01/jag-skriver.html ) Sen kom han inte hem mer.. och idag så befinner han sig på ett särskilt boende för dementa. Så just nu rör sig min blogg om den kaosartade vardag vi lever i! Hur vi försöker hitta ett nytt sätt att leva, i detta väntrum...
Men jag skriver om annat också... sådant som är viktigt, och som berör mig på något sätt. Både viktigt, och oviktigt... tokigt, och otokigt. Som livet också ska levas...
3 kommentarer:
Ja, så är det.
Jag hoppas att ni alla får sova gott inatt, och ses igen.
Kramen från Eva
Åh du skriver så fint och insiktsfullt om livet i dess olika skeden. Det känns som jag sitter bredvid dig och det gör jag också i tanken. Känner du det?
Bästa bamsekramarna...
åh vad jag tänker på dig nu...både för våra mammor men också på hur svårt det är när man inser att någon blir dement och allt vad det innebär... Var kram och önskar din mor allt gott.
Skicka en kommentar