"Jag orkar inte!"

Hur många är det inte av oss som har tänkt, och känt så ibland? Jo, men allvarligt...
När det där jobbiga och svåra liksom bara tar över, och hotar varje litet uns av den styrka som man tycker sig äga. "Jag bryr mig inte... jag stänger av... jag sticker... jag orkar bara inte längre!"

Å hur många är det inte av oss som just då önskat, att någon vem som helst skulle komma och ta över allt det där jobbiga och svåra? Å man känner sig rätt förtvivlad...

Jag tror vi är många... i allafall har det hänt mig minst en ziljon gånger! Nja, kanske inte en ziljon gånger då... men rätt ofta ändå. Å konstigt nog, oftare nu än när SE bodde hemma...

Men det är helt okay! Det måste få vara det... vi är bara små små människor som försöker göra så gott vi kan. Jag brukar tänka att det är väl ungefär som när tankmätaren i en bil börjar närma sig nollstrecket, och lampan börjar lysa rött. Man är som den där lampan... bensinen är snart slut... och man behöver nån slags påfyllning igen.
Å på någe märkligt vis så kommer ju alltid den där påfyllningen... styrkan vi behöver... och sen kör vi vidare, och glömmer det nyss tänkta och önskade. Rödlampan slocknar, och vill orka-känslan är tillbaka igen...

Så ikväll går min "slags påfyllning" till alla er som kämpar på därute...

Ikväll sitter jag ensam igen...

... och det är inte en sorglig rubrik på någe sätt. Bara ett konstaterande av hur min lördagskväll ser ut... jag och Pontus P, fransk musik från cd-spelaren, och några lite för många kaffekoppar. Å det går ganska bra, tycker jag. För att jag bestämmer det så... jag tänker "här och nu".

Å när jag sen tar kvällspromenaden med Pontus P, så känner jag värmen... på många sätt. I parken sitter ungdomar, och jag hör dom skratta.... från balkonger runt om så hör jag samma sak... musik som spelar... någon som sjunger med... och jag tänker: Ikväll behöver inte Carolina gå här med mig... jag vet hur många gånger hon önskat att hon fått vara med någonstans... ikväll är hon en del av det. Någonstans här på Haga...

För ikväll blev hon bjuden på grillfest. Av samma kille som igår... så det var med förväntansfulla och pirriga steg som hon gick iväg. (Å det var så himlens roligt att se och höra henne...!)

Å då går ju precis allt.... även om en sur Pontus P har legat parkerad nedanför ytterdörren precis hela kvällen, och väntat på att hon ska komma hem.

I tiden förut...

... så skulle nog mycket roligt, vackert, och fint, ha fått passera som någonting.... ja, någonting mer åt vardagshållet, tror jag. Jag vet att jag tog mycket för givet... som till exempel SE:s "God morgon gumman!" varje evigaste morgon. Inte kände jag den där himlastormande lyckan då... men idag... idag skulle jag ge vad som helst för att få höra det igen!

Jag tänker på det nu... vad som är viktigt för oss. Hur vi värderar det vi får.
Så idag passerar inte det minsta roligt, vackert, och fint som någe åt vardagshållet här... idag tar jag verkligen ingenting för givet... idag vet jag att varje litet pyttigaste ljus av roligt, vackert, och fint, jagar lite mörker på flykten, och lyser upp vägen lite bättre. Å det är ett så välkommet ljus...

Så därför...

Carolina var som en bubblande kvitterfågel när hon kom hem igår kväll! Att få gå ut... träffa en kille... bli bjuden både på pizza och fika... ha tusen saker att prata om... bli presenterad för hans kompisar... få sällskap hem i mörka natten... ja, för en nittonåring så är det ju lite vad livet handlar om... också!
Att då som en liten hönsmamma få sitta där och höra henne berätta om sin kväll... ja, kan det finnas någonting som lyser upp vägen bättre...? Se hennes försiktiga glädje... tack snälla snällaste Gud!!

Så mamma... som förhoppningsvis, och om pappa får/kan ge henne de sprutor hon ska ha, får dagspermis från sjukhuset idag... ja, det tar jag också som ett litet ljus mitt i eländet. Åka hem lite... kolla pappas städning... kanske orka sitta lite på balkongen... äta vid sitt eget köksbord... ja, jag vet att det betyder mycket för henne.
Å kanske tar jag en promenad dit senare på eftermiddagen... vi får se hur hon tänkt sig. Men tack snälla snällaste Gud här också. Än så länge...

Så dagen idag är en betydelsefull dag... den hade med sig två mycket bärande ljus. (Och så fick jag skriva om någe roligt på den här eländesbloggen... !)

Nu blir det påtår...

Städa balkongen...

... tror jag det får bli idag.
Inte för att jag tycker så mycket om att städa.. men det är ett bra sätt att hålla tankarna borta på annat. Man måste bara.
Å kanske tar jag en promenad upp till sjukhuset och mamma sen...

Nu har hennes pacemaker börjat gå sämre, och den måste bytas ut. Hennes hjärtsvikt har fått henne att samla på sig för mycket vätska igen, och man ser hur svullen hon är runt vaderna. Men man vet inte om man vågar byta pacemakern då man har satt ut waranet, och hon fortfarande blöder från såret. Å dessutom så "såsar" det... , alltså en infektion. Jag undrar hur många infektioner hon har haft sen hon kom dit... lunginflammation, urinvägsinfektion, luftrörsinfektion... och så nu detta. Hon har varit på sjukhuset över en månad nu...
Jag förstår att hon är orolig... och jag försöker, så gott jag bara nånsin kan, att peppa och stötta henne nu. Hon behöver det... än om det ju är pappa som är den store stöttepelaren för henne.

Carolina-gumman. Jag undrar just om hon har kunnat sova någe inatt...
Hon har kämpat på bra den här veckan... den här veckan också. Det blev inget fika med kompisar tidigare... så istället har hon städat rummet, följt med till mamma, bakat, lagt ägg-ansiktsmask, suttit vid datorn, och pysslat på sådär som tjejer brukar göra. Försökt att hitta på...
Men IKVÄLL... då ska hon ut på äventyr!! Kanske är det inte så mycket att orda om för andra... men för henne (och lite för en mamma också nu) så är det någe stort.
Hon ska gå ut och "ta en pizza" tillsammans med killen som inte ville låta henne gå hem själv när hon var på sommardroskan senast.
Så jag undrar just om hon har kunnat sova någe inatt....

Nu blir det balkongen....

"Du är också ett lån till mig, pappa..."

... så tänkte jag i förmiddags, när jag satt där i bilen tillsammans med honom och Carolina. Han hade ringt och frågat om vi ville följa med honom som smakråd för inköp av kofta och blus till mamma idag. "Ja, men jag hade ju fått order på att ta med mig en kofta... och dom var då inge roliga dom hon hade... så jag tänkte jag skulle överrraska henne med en ny!" Sa han. Som en liten tomte...

Livet är en gåva, säger man ofta. Men en gåva för mig är något som blir mitt att äga. Något som jag själv får bestämma över... och något som jag aldrig behöver ge bort om jag inte vill. Nej, för mig är livet ett lån... ett lån som jag en dag måste lämna tillbaka någonstans. Å då måste jag lämna allt och alla...

Kanske kan man likna sitt liv med en lånebok... med tomma blad. I den skrivs det med beständigt bläck in varje händelse som kommit i vår väg, varje möte som vi gjort, och varje människa som på något sätt lämnat avtryck i vår lånebok. Å den enda bok jag får...

I den boken är våra liv lika utmätta som bladen har numrerade sidor... och det som var, det som är, och det som kommer är all den lånade tid vi får. För vissa blir boken tjock och välfylld med liv... för andra blir det bara en bok med några få tunna sidor.

Bokomslagen ser också olika ut för oss alla... somliga är granna, med vackra och livfulla bilder, andra har en mer gråtonad och sorglig framsida.
Men man ska inte låta sig luras av framsidan så mycket... i den vackra och livfulla boken kan dess liv vara skrivet med mörkaste bläck... och i den lilla gråtonade boken så kan livet vara skrivet med renaste guld. Det beror väl lite på hur man ser det... tänker jag. Vad som är viktigt för en när man får sin bok där i låneluckan... vad man vill fylla den med.

Därför tänkte jag så idag... "du är också ett lån till mig, pappa!"
Han har lämnat avtryck i min lånebok... och en dag måste han återlämna sin egen. Å jag hoppas att jag har lämnat några fina avtryck där...

Men i samma andetag tänker jag nu.... Sven-Erik, som har det största och vackraste kapitlet i min lånebok... skrivet med hur mycket renaste guld som helst...har han redan lämnat igen sin bok, och isåfall... när gjorde han det?

..........

Å mamma blir så så glad.... och när pappa sen bjuder oss på lunch i cafeterian så sitter hon där med oss i den fina koftan och blusen. I rullstol visserligen, men ändå. "Å vad fin jag känner mig nu... och pappa, hur kunde du komma på nåt så tokigt... men vad jag får vara lycklig ändå" säger hon. Å stryker med handen över den nya blåa koftan...

Han lämnade sannerligen ett mycket mycket vackert avtryck i hennes bok idag....

..........

Det här var ett viktigt skriv för mig ikväll... kanske kryptiskt och oförståeligt... men för mig viktigt då jag ofta tänker på livet i ett annat perspektiv nu. Tankar som behövde få lite utrymme nu. Det är inte någe dödepp-skriv, utan mer att försöka hitta en förståelse, och ett ljus till varför somligt sker. Å där jag försöker lära mig någonting av den lånebok som tilldelats just mig...

Carolina och jag är inte överens i den här frågan... hon anser bestämt att livet är en gåva. Ja, ja... kanske en "låne-gåva" då... tänker jag.

"God morgon, gumman..."

... "nu har jag en idé... nu messar du till V och M och hör vad dom gör idag... och om ni inte kan gå och ta en fika på stan!"
Med dom orden så väcke jag Carolina nu på morgonen.

"Ehh.. jaha... men... ja, men det kostar ju.." sa hon ganska så yrvaket.
"Jaha, men då får det kosta... du vet, kommer inte Muhammed till berget, så får väl berget komma till Muhammed.. eller hur man nu säger. Du behöver ha lite roligt... fika lite... träffa nån annan än mig... och kanske kan ni gå och titta om det har kommit in några höstkläder" svarade jag.
Med den där hurtig-mamma rösten som jag vaknade med i morse.... eller rättare sagt, med urkraften som fanns där.... att inte låta dom här "det finns en fråga-människorna" få oss att alldeles gå under. (Inlägget "Det finns en fråga...")

Nu har hon messat... står och målar sig i hallen... och jag hoppas hoppas att hon får någe svar.

..........

Jag har skrivit det förut... för att kunna sörja så måste man vara trygg. Trygg i vetskapen över att det finns någon där som tar emot en när man rasar, att någon finns där som vill lyssna, och att någon kommer med input som får en att överleva lite till.

Finns inte det, så måste man stoppa undan det mesta av det sorgliga, eller åteminstone kan det bara få utrymme att sörjas i små små portioner. Sen måste man, måste man, måste man, hitta den där urkraften inom sig någonstans... resa sig.

De senaste dagarna... resan hem från SE... hans hand i min där på bussen... promenaden genom parken... komma "hem" med minnena från ett annat hem... minnena från dagen... ja, de får som sagt stoppas undan nu. (Å jag dör om jag skriver ett enda ord till om det nu... känner jag... men nog skulle jag ha velat, och antagligen behövt också... få gråta lite.)

Nej, bort bort med det tänket... nu är det urkraften som gäller... jag ska dricka upp påtåren, bädda och diska, sjunga lite i duschen kanske, och sen gå på RK. Å det är säkert någe bra på teven ikväll som vi kan se... då ska jag köpa med mig fruxo-godis hem. Punkt och slut.

..........

Jag ber, för tusende gången känns det som, om ursäkt för att jag inte är så bra på att svara på mail just nu, besöka andra bloggar, och ge återkopplingar på kommentarer... men de som läser mellan raderna förstår ju... det här är, och även i jämförelse med den tid då jag vårdade SE hemma, det svåraste jag någonsin burit i mitt liv... att klara det här! För Carolina och mig. Så dit går det mesta av min energi just nu...
Men från mitt hjärta... tack gode gode Gud för er just nu!!

"Vad gör du här då?"...

(Det är svårt att se "här bor..."!)

... önskar jag att han hade sagt när jag kom. En dubbelbottnad känsla... tacksam för att han inte kände igen mig längre, och samtidigt så skulle jag ha gett hela min sin själ för detsamma... att han hade gjort det... just då, och just där på balkongen där han satt när jag kom. En önskan så djupaste djupa inom mig... att han skulle ha sett MIG. Höjt lite på ögonbrynen, och sagt: "Vad gör du här då?" Men han gjorde ju inte det... vilket jag ju också visste att han inte skulle göra... han sa bara... "Tjenare!"



Vi tog en promenad bort till kyrkans café, och följde vägen längs med den vackra Nydalasjön. Flera flera gånger så tittade han ut över sjön... pekade med hela handen, och sa: "titta, alldeles blankt!" Jag hörde hans beundran över det stilla vattnet... och kanske minns han känslan... av en annan sjö... i en annan tid... en kort sekund... där hemma på Holmträsksjön. För jag vet ju... än om våra minnen sviker så följer oss känslan mycket längre.

Å visst reagerar han på somligt... som när jag berättar att mamma har ramlat igen, då ser jag hans bekymmersamma min, och han säger "oj oj oj!" Eller då jag berättar att min syster har vunnit en massa pengar... då spärrar han upp ögonen, förvånat... och säger: "Men herregud..."
Eller då jag berättar att jag sett en gubbe på styltor.. då säger han: "Ja, farfar´n han gick på styltor.
"Jaha, var han gammal då?" frågar jag. Som för att kolla lite... för jag vet ju att det är sant.
"Ja, han var 77 år.." svarar han. Å jag vet... jag har ju sett bilder... att hans farfar kunde gå på styltor vid mycket hög ålder.

Vi fikade både kaffe och smörgås. Vi satt där på de blåmålade utemöblerna... och som vanligt så var det mest jag som pratade. Om allt jag bara kunde komma på... om här och nu. Minnen? Nej, vi pratar inte om det... det skulle ju vara bara plågsamt för honom. Vi skrattar istället lite åt den lilla flickan som skäller på sin mamma för att hon inte får bada mer, vi skrattar åt den lilla hunden som leker med kopplet, vi njuter av vattnet, koncentrerar oss på fikat, och jag stryker honom flera flera gånger över ryggen och armen. Säger att han är min "snygg-svempa"... och då skrattar han gott.

Vi köper oss varsin glass när vi går där ifrån... tillbaka. Å jag vet att jag är dum och fånig... men jag kan inte hjälpa det... jag säger... "tänk vad tur att jag har dig, gubben... vet du hur mycket jag älskar dig egentligen... hörru, hur skulle jag klara mig utan dig... å du vet att jag älskar ju dig mest i hela världen... och så. Ni vet, att få känna sig så... ja, omsluten av honom... så nära... och det här är svårt att skriva... men att få vara i hans närhet... känna hans hand i min, så som jag har känt den så många många gånger... få gömma min hand i hans. Omsluten i den kärleken låtsas jag bara att allt är som förut.
Han skrattar bara gott... han säger ingenting då..men ser stolt ut när jag säger hur viktig han är.




Vi stannade till vid en liten rastplats vid vägen. Satte oss vid det lilla bordet, och njöt av utsikten... och jag frågade SE om han trodde att det fanns någon fisk i den här sjön. Jo, men det visste han... att här "finns det mycket fisk!"

Så frågade jag SE om vi inte kunde gå ner och doppa fötterna lite. Lite roligt tänkte jag... och han skrattade åt förslaget, och var med på noterna.

Men det var en dum idé... något hände... han blev rädd... och jag blev rädd.

Jag gick först ner i vattnet... ner för den lilla stenfria slänten... och vände mig om för att hålla honom i handen och hjälpa honom ner.

Men när han kom emot mig... och satte fötterna i vattnet... så var det som om allting bara snurrade till för honom.. och han släppte min hand.. och rusade ut i vattnet... och skrek. Men Gud... jag kände paniken... såg hur han for allt längre ut... vatten upp till vaderna. Jag fick tag i honom... i byxlinningen... han snurrade runt... och jag såg den rädsla och panik som inte kunde förstå vad det var som hände. Han var rädd... paniskt rädd... och det var som om han inte förstod att han stod i vatten. Han var så rädd så att han inte ens vågade ta min hand...

"Hörru, nu tror jag det gick på tok för oss... kom lite närmare... hade du tänkt bada hela du... kom här så ska jag hjälpa dig... " sa jag. Med den lugnaste trygga rösten som jag hittade inom mig någonstans . För jag förstod ju att det enda som gällde nu var att få Sven-Erik lugn igen...

Till slut hade jag lyckats få in honom till strandkanten igen, och efter en stund så tycktes han ha glömt alltihopa, och han funderade "jag tror nog det finns småspiggen här"!

Då kunde jag andas ut lite... och jag tänkte: "Hur kunde jag vara så dum?" Men jag förstod ju inte att han skulle reagera så starkt....

"Tack Gode Gud"... tänkte jag också. Det kunde ha slutat betydligt värre... tack Gode Gud!!

Vi satt kvar där vid det lilla bordet, och vilade en stund. Å nu var SE glad som en lärka, och skrattade gott åt att vi hade "varit så tuffa och tokiga och badat nästan hela vi" som jag skämtade med honom om.

Å när jag sträckte ut mina armar över bordet, så la han sina armar över mina. Jag sa, igen då: "Vet du hur mycket jag älskar dig egentligen?"

Då log han... tittade på mig, och sa... "Å jag också".

Så gick vi "hem" i blöta byxor. Å skrattade och skämtade om hur "busiga" vi varit...

..........

När jag sen lämnade honom, där vid bordet ute i dagrummet, så reagerade han inte alls. Han satt och bläddrade i en tidning... vände sida efter sida. Jag pussade honom på kinden, och sa: "Ja, men då åker jag iväg då... å så kommer jag tillbaka sen!"

Han tittade inte upp.. han bara fortsatte att bläddra.. och sa: "Mmm..."

Han var trött efter det stora äventyret...

Resan hem orkar jag inte skriva om. Det var bara tungt.

Men på hemvägen gick jag också upp till mamma, för att se hur hon mådde. Hon låg och läste en tidning... så det kändes hoppfullt.

Idag måste man börja om igen... känns det som. Tufft.

Å det blev ett långt och tufft skriv det här... men mina minnen är viktiga. Hur dom än ser ut...