Pappor och pappor...

Idag hade jag en diskussion med min svägerska i Stockholm om pappornas roll här i världen! Vi pratade om våra respektive upplevelser och relationer till våra pappor och även hur man hanterar när pappan en dag försvinner! Hon förlorade sin pappa förra året (min svärfar) och min dotter förlorar sin pappa en liten bit i taget! Hur hanterar man det?

Sen kom tänket:
Min pappa lever än!
Idag kan jag säga: Pappa, vad jag är glad att du lever och att du är frisk! Men det har inte alltid varit så!!
Det fanns en tid när jag verkligen hatade min pappa!! Fy, vad det känns hemskt att idag skriva att man hatade sin pappa! Men det gjorde jag - en lång tid! Var kom allt detta hat ifrån? Kanske kände jag mig inte älskad och sedd för den jag var!

Idag kan jag se allt med lite andra ögon:
Min pappa var ingen mönsterpappa! Det ska gudarna veta! Han var borta nästan jämt - och när han var hemma bråkade vi! Jag tyckte alla andra hade, kanske inte superpappor men iallafall pappor som ställde upp, var rättvisa och helt enkelt fanns där när man behövde dem! Min pappa hade aldrig tid, var orättvis, och fanns aldrig där när jag behövde honom! Tyckte jag!

Idag kan jag som sagt se det med lite andra ögon: Han var verkligen ingen mönsterpappa - men jag gav honom heller aldrig chansen! Jag såg bara det jag ville se - hans fel och brister! Inte en gång under denna tid kan jag minnas att jag ens försökte se det positiva hos honom! Jag vet idag att han faktiskt försökte ibland men jag valde att inte se det! Jag var så fylld av ilska och hat och någon insikt om mitt eget ansvar för att få vår relation att fungera det såg jag inte!
I tonåren brukar de flesta revoltera mot sina föräldrar - men jag revolterade från den dagen jag föddes tror jag! Något mindre än att han faktiskt skulle vara en superpappa kunde jag inte acceptera. Tonåring eller inte!
Min dåliga relation till pappa fortsatte även efter tonårstiden - men någonstans här började insikten ta form: min pappa var kanske inte superpappan och kanske hade vi haft en bättre relation om jag redan då hade accepterat honom som den han var: En karl som inte var någon superpappa men som försökte göra det bästa av den han var!
Med den insikten kom också förståelsen smygande! Han är den han är - jag älskar honom ändå! Han har inte funnits där alla dagar, han har gjort (och gör fortfarande) skillnad på mig och mina syskon, vi har bråkat mycket - men idag kräver jag inte, jag ger istället! Jag ger honom min kärlek! Och det vackra är att jag nu ser att jag får kärlek tillbaka!

Vi väljer inte våra föräldrar! Vi kan bara hoppas att vår uppväxt leder oss rätt och att vi en dag har insikt att se och förstå och ta lärdom av vad som gick fel!