Hej! Längesedan jag kommenterade tror jag, känner precis igen det du förmedlar med ett foto och ett ord. Nämligen allt det man uppbådar vid varje besök på sjukhemmet, även om det i mitt fall är min mamma jag besöker.
Tjej och mamma på snart 50 år...
Min man fick i november 2005 diagnosen Alzheimers med stora frontallobsskador!Han var då 49 år. Jag var hemma med honom fram till den 22 januari 2008, som var dagen då han lades in på geriatriken (om det kan du läsa här: http://himlastigen.blogspot.com/2008/01/jag-skriver.html ) Sen kom han inte hem mer.. och idag så befinner han sig på ett särskilt boende för dementa. Så just nu rör sig min blogg om den kaosartade vardag vi lever i! Hur vi försöker hitta ett nytt sätt att leva, i detta väntrum...
Men jag skriver om annat också... sådant som är viktigt, och som berör mig på något sätt. Både viktigt, och oviktigt... tokigt, och otokigt. Som livet också ska levas...
4 kommentarer:
Ditt mod...här och nu...jag tar del av det, genom den ordlösa bilden, som ändå berättar sååå otroligt mycket om det...
KRAM från Eva
crogeseFörstår att du varit till "Sjöjungfrun" i dag. Hoppas det gick bra och att det inte var allt för jobbigt för dig//Kram
Hej!
Längesedan jag kommenterade tror jag, känner precis igen det du förmedlar med ett foto och ett ord. Nämligen allt det man uppbådar vid varje besök på sjukhemmet, även om det i mitt fall är min mamma jag besöker.
/Sensommarhälsningar från Inger
Hoppas det gick bra! Förstår om det är jättesvårt...
Skicka en kommentar