lördag 4 september 2010

Att säga vad man vill...

... är viktigt!

Jag sa det till Carolina nyss, när hon kom och ville prata. Hon visste inte hur hon skulle få fram det hon hade på hjärtat... var nästan gråtfärdig... men ville inte "göra dig och pappa(!) ledsen" sa hon.
Till slut så berättade hon iallafall att hon fått frågan redan igår... om hon inte ville komma över ikväll och "käka middag"... hos kompisen som bor bara en liten bit härifrån... att dom skulle bli ett gäng... och hon ville så gärna vara med... men ville inte lämna mig att sitta ensam ikväll igen.

Å som en mycket mycket klok mamma (jo, man försöker ju...) så sa jag precis som jag kände: "Min stora lycka och glädje i det här är, Carolina... är att jag vet att du, trots allt det svåra och tuffa som är nu... får skratta... ha kuligt och mysigt... vara med kompisar... och få allt det där braiga som livet också ska komma med. Å du vet... jag talar för pappa också i det här... han skulle säga precis likadant!"

..........

Men nu ska vi gå ner på stan och köpa strumpbyxor till henne... det är lite akut på den fronten! Sen får vi se vad eftermiddagen bjuder på... en resa till Bahamas kanske??? :)

5 kommentarer:

Renée sa...

Vad omtänksam hon är! Måste vara en lycka att ha en sådan flicka...

Caja: sa...

"Den största ensamheten är att inte finnas i någons tankar."
Stig Johansson

Jag tror minsann att han har en smula rätt den där Stig. För visst känner man sig mindre ensam om man vet att det faktiskt finns någon som tänker på mig.....

Du ska veta att du finns i mina tankar ofta, ofta Elisabeth och jag tror inte att jag är ensam om detta.....

Jag önskar dig en skön lördag min kära bloggvän.

Stor KRAM till dig, du som finns i mina tankar/caja

Eleonora sa...

Självklart ska Carolina träffa sina kompisar! Jätteviktigt! Det är vår roll som förälder (ensam eller i 2-skap) att roa oss själva och vänta uppe på deras hemkomst - om det inte blir alltför sent alltså. Det var ett bra svar du gav henne.

Trevlig helg min söta vän!

Nonna sa...

Så klart ska jäntan ut och träffa de sina, vi får se till att inte skapa skuldkänslor hos dem även om vi har det taskigt. Ingen menar ju att göra det kanske... men de är lyhörda som små rackare de där barna´.
Hoppas ni finner någon slags balans i era liv, att du orkar gå till SE och ge lite av dig och din dag till honom, även om han inte minns längre än då du säger det, så har du ändå sagt det och det hjälper dig själv. Du får en inre tillfredsställelse av besöket!
Så kände jag det i alla fall och jag hade sååå dåligt samvete när jag inte gick dit - vilket tärde mig ännu mycket värre!
Vi är alla olika men vi måste tänka efter och känna hur det känns för oss var och en!
Många kramar Nonna

Kajsa sa...

Jag tittar in till nästan varje dag men hinner inte alltid skriva...bara så duvet.../Kram