En not från natten...

... skriver jag som rubrik. Bara lite som det blev, och vars minne jag vill bevara.

Släckte datorn och vinglade iväg mot köket. Drack lite vatten, och stod där en stund med vattenglaset i handen.
"Nu har jag gjort det du bad mig om Svempa" tänkte jag. Å kände hur han stod där bredvid mig... så nära, så nära.
När jag sen kröp ner i sängen, så ville jag inte tänka mer på det nyss drömda... tänka på Sven-Erik...känna honom här... och jag sa, högt för mig själv: "Nä, nu släcker vi lampan, lill-farsan och sover!" Sa jag, så tydligt och hurtigt jag bara kunde... och fast ingen lampa fanns att släcka.

Sen blev det ju svårt. Å svårt är det att skriva om det nu... för jag fick kämpa med gråten. Denna längtan... och denna närhet som jag kände just då... för han satt ju här. Så nära, så nära att jag visste med hela min själ... att han var hos mig just då. Min gubbe...
Så kom det en tanke... jag mindes några ord av tröst som jag fått av Sven-Eriks systerdotter för ett tag sen. "Gråt inte, minns allt det fina ni hade tillsammans" hade hon skrivit.
Jag vände mig i sängen... svalde bort gråtet... och tog fram ett av mina mest nära och ljusa minnen med Sven-Erik... då när han brukade ligga precis bakom mig när vi skulle sova... och hur han la sin arm över min... och det fanns bara han och jag... och vi somnade så.
Å jag skriver nu... det är länge länge sedan, som han har varit mig så nära. Som inatt. Liggande bakom mig... och "vi" somnade så. Tryggt och nära...

..........

Vad drömmarna vill oss kan man många gånger bara sia om... men jag har alltid trott, kanske lite naivt, att ibland fungerar vårt undermedvetna precis som en dörr. En dörr som leder till en plats där bara vissa möten kan ske.

Å i den tron, så är jag förvissad om att Sven-Erik och jag möttes där inatt. Han hade något att säga mig... och som han alltid vetat att jag brukar komma ihåg mina drömmar, så bestämde han att vi skulle ses där. Det var något som var viktigt för honom... och han ville att jag skulle veta det.
Band som knutits av kärlek kan inte ens livet knyta upp... så tror jag också.

..........

Nu blir det en längre promenad med en pigg Pontus P och en trött matte....!