torsdag 9 september 2010

Sinnesrobönen...



... är för mig vad livet handlar om. Hela livet. Jag har alltid känt det så... att det som kommer i min väg, vare sig det är människor, känslor, händelser... sker för att jag har något att lära mig. Å kanske måste jag vända på åtskilliga mynt för att förstå somligt... och för att jag ska hitta en acceptansen och förståelsen inom mig. Kanske somligt måste få ta en hel livstid att lära sig, eller så kanske jag rent utav aldrig lär mig... men huvudsaken är att jag försöker.

Som Sven-Erik...
Jag har bara sekunden nu. I den finns inte Sven-Erik längre, och i det har jag hittat lite SINNESRO av acceptans. Sekunden imorgon har jag ingen aning om, men jag vet att där kommer inte Sven-Erik att finnas. Där måste jag hitta MOD, mest hela tiden nu, att förändra och gå vidare.
För mitt FÖRSTÅND vet ju att han vaknar upp på Tomtebo varje morgon...

Så är det för mig... vi lär för livet. Jag tror på det...

6 kommentarer:

Äventyret framtiden sa...

Den bönen är ungefär densamma som Tillitens bön av Rudolf Steiner. Den har givit mig styrka många gånger och gör det än och alltid.
ha det gott!

Renée sa...

Förstår precis hur du tänker. För mig var det på något sätt väldigt lätt att acceptera min sjukdom. jag hade gått så länge utan att veta vad det var jag led av (17 år) så det blev mer en lättnad tror jag. Sen vart jag så lättad över att de fick reda på min sjukdom eftersom vi då visste att min flicka hade samma sak. Då vart jag lättad över att då kanske de kunde hjälpa henne iallafall!

Att acceptera ÄR svårt men du kommer säkert dit du oxå. Det märks ju att du börjar tänka lite annorlunda, att du börjar prata om acceptans. Sen handlar det ju inte om att du ska glömma din man, du ska bara acceptera. Livet är som det är... Tyvärr kan vi inte ändra på något även om vi ville... Fast jag är sjuk och min flicka är sjuk så vill jag inte ändra på nåt. Jag älskar att leva, jag älskar mitt liv! Jag är jag fast jag är sjuk och detta är ett liv det oxå.

Nu babblar jag! Hoppas du förstår vad jag menar iallafall... Ha det bäst och sköt om dig!

Nonna sa...

Den där bönen rabblade jag ofta för mina barn då de var "utanför reviret" som små och jag tror de kan den utantill än i dag. Ska faktiskt fråga dem!
Kraam Nonna

Anonym sa...

Igår såg jag en tavla med Sinnesrobönen och då tänkte jag på dig och så skriver du en del av just den bönen här idag. Ganska fantastiskt eller hur? Precis som i den bönen kämpar du på varje dag i just din verklighet. Många många kramar från Åsa

Unknown sa...

Den är en fin bön, en stark bön, som inger frid ~~~

Jag tänkte på min dimbild...ha som tavla, sa du...hmm, det kanske går att trycka ut den på fotopapper...om jag kommer mej för och skaffar sånt, och får igång den andra skrivaren :-)))

Hur är det med Dej nu då vännen min...? ♥


En go nattkraaam ~~~
Eva

Christer sa...

En bra bön och ett kokt inlägg!

Trevlig helg!