söndag 5 september 2010

Vem ska jag be...

... om hjälp den dagen, tänker jag.

Den dagen då jag kanske behöver någon som sitter där mitt emot mig, ser alla mina blåmärken på mage och lår, ger mig en spruta, skämtar lite, förvissar mig om att det inte har blött så mycket från tidigare stick, och sen varsamt sätter på ett nytt stort plåster .

Nu tänkte jag väl inte att jag skulle sitta där med en kropp full med blåmärken, och behöva få sprutor för att jag inte ska förblöda... men iallafall, den dagen jag behöver en trygg hand att hålla i. Den dagen som jag kanske inte riktigt kan klara mig själv...

Min ögonblicksbild av mamma och pappa följde med mig hem. Bilden av vad kärlek också handlar om. När han satt där mitt emot henne, och gav henne just den där trygga handen att hålla i. Gav henne sprutan...

Stolen mitt emot mig är tom... jag vet ju det. För han som satt där... han som skulle ha hållit min hand så tryggt... han kunde inte sitta kvar längre. Å vi som brukade skämta om det... om hur vi skulle hjälpa varandra när vi en dag satt på ålderdomshemmet... och hur vi skulle dra varandra i rullstolarna. Det bor en längtan i den tanken nu...

Så... vem ska jag be om hjälp den dagen?

8 kommentarer:

Unknown sa...

Så mycket sorg det bor i dina ord, min vän...och så mycket lugn insikt...jo, men jag hör ju det mellan dina rader, att Du inser att det inte blir så som du och SE skämtade om, att du är ensammen kvar, och att du samtidigt vet, någonstans långt, långt därinne...att det kommer att ordna sig, i alla fall ♥

Din mamma och pappa, har mycket kärlek till varandra, och de har varandra. Jag blir alltid så rörd när du berättar om de där allrafinaste gester mellan dem...och jag känner igen så mycket från stunder ur mitt liv, när jag också iakttagit, och känt sådan värme, i en samtidig sorgsmärta...

Min allra varmaste kram
Eva

trollmor sa...

Visst kan vi lätt tänka så men försök att ta en dag i taget.
Vi vet inte något om framtiden ,om hur det blir. Jag är alldeles säker på att det kommer att finnas någon vid din sida då den dagen kommer. Du har dina barn o barnbarn en rikedom störst av allt.
Lev för dagen och njut av det du kan.
Kram på dig
ewa

Eleonora sa...

Den frågan har nog föresvävat oss alla någon gång.

Men för oss som har barn och kanske även barnbarn - så kommer någon av dessa förhoppningsfullt att ordna till den saken.

Och för de som inga nära anförvanter har i närheten, finns ju Hemtjänsten. Jag tänker närmast på min käre svåger, som får så fin hjälp från dem.

Du är ung och har krafter. Vem vet vad livet har i beredskap framför dig, så måla inte upp något i förtid. Sköt om dig och kram kram

Renée sa...

JAg hoppas verkligen att du hittar någon som kan hålla dig i handen. Även om det inte är din man så kanske du hittar någon riktig vän som finns där i dina svåra stunder. Att ha en riktig vän som ställer upp i vått och torrt är ju underbart!
Många kramar!

Anonym sa...

ja jag känner igen dina tankar, jag har också tänkt dem. men inte för att min man är sjuk utan för att han helt enkelt inte ville leva med mig, han bröt upp i från det som var vårt liv. men jag hoppas och tror att det ordnar sig - att det finns någon som tycker att det är okej att "dras med mig" så smånningom.

Nonna sa...

Jag tänker lite som Trollmor jag - att vi ska leva mer i nuet, inte belasta oss och våra energier med det som ska komma. Eller det vi tror ska komma.. sånt som inte alls kommer!!Då lever vi våra sorger så många gånger om Elisabeth, tänk bort från sånt där och lev NU!
Då jag själv halkar in på såna spår brukar jag vända på saker och tänka "vem säger att jag blir sist kvar"? Kanske saknar SE dig och undrar var du är i sina klarare stunder. Det är ingen som vet sånt - i alzheimersförvirringen finns ju klarare ögonblick.
Min kusin som nyss haft andekontakt med sin mamma som finns hos ljusfolket, fick en tankeställare då hennes mamma sa förlåt för att hon blev en sån "mysstock" på slutet av sitt liv..ett ord som hennes mamma alltid använde då hon skulle beskriva nån som betedde sig knasigt. Hon hade oxå Alz.
Jag skulle vilja ge dig kraft och energi att komma närmare SE den tid som är NU - men den kraften måste du själv uppbringa och jag hoppas så att du gör det! Om inte så är det vad du känner är rätt nu för er och vi kan inte leva andras liv, lika lite som du kan skapa en ork du inte förmår.
Allt det bästa önskar jag er i alla fall!
Kram Nonna

Di sa...

livet har sin gång, och självklart funderar du också som andra, över vem som finns där den dagen, jag önskar dig allt det bästa och hoppas att den finns den där igen för dig en dag...lyckan i tvåsamhet, när eller hur vet ingen, och den blir aldrig som den du haft med SE men den kan bli bra. Någon som älskar dig och som värdesätter dig så som du förtjänar.Varm godnattkram...och en extra styrkekram i nuet

kicki sa...

Kikar in, läser, skickar sen en stor go kram till dej.