torsdag 2 december 2010

Nyss fick jag släcka...

... det första adventsljuset. Det hade brunnit ner...

En ny torsdag igen, och jag sitter som vanligt i rumssoffan och skriver. Jag hör hur de skrattar på teven... Pontus P har somnat på min säng... och idag är det adventsfika borta hos Sven-Erik.

Adventsfikat. Det där mysiga och julfina ... med tillsammanskänslan... julmusik, gofika, tända ljus...och att få sitta där och hålla honom i handen. Stryka honom på kinden. Vara nära... igen.

Nu drar jag ett djupt andetag:
Vi kommer inte att åka dit idag. Carolina och jag bestämde det igårkväll...

Fegt? Modigt? Ja, jag vet inte... är vi fega som inte åker dit? Eller är vi modiga som vågar erkänna att vi faktiskt inte orkar?
Att Carolina är genomförkyld och jag är på väg att bli det, det kan man ju använda som en godtagbar förklaring/ursäkt till att vi inte orkar.... eller att det har varit så mycket annat, som också måste orkas, kan man lugnt säga... men sanningen är också mer komplicerad än så.

Vi vet att han är mycket sämre nu, för det är ju så den här sjukdomen är... man förlorar förmåga efter förmåga allt eftersom tiden går.
Å att ta med sig den bilden hem... hem till den lilla nya värld som man själv måste fortsätta att vilja leva i... det är... ja, det är bara så bortom svårt och plågsamt. Sitta hemma vid det köksbord där vi en gång satt alla tre... och veta att han sitter vid ett matbord på ett hem för dementa.. och klarar allt mindre av att äta själv. Det går bara inte... det går inte... vi är inte tillräckligt starka för det än.

Ja, det är tufft...

Men samtidigt... lite modig känner jag mig nog ändå! För innerst inne så vet jag ju att det krävs stort mod för att våga säga ifrån när man inte orkar! Å det krävs ännu mer av styrka för att sen kunna handla därefter.
Dåligt samvete? Jo, det känner jag också... undanträngt någonstans.
Men jag vänder lite på det, och tänker... att om det hade varit jag som varit sjuk, så förutsätter jag att Sven-Erik skulle ha resonerat likadant... att han skulle ha tänkt på sig och Carolina först och främst. Om han skulle ha känt det svårt att åka och hälsa på mig... så skulle jag ha velat att han hittade på någe roligare istället... något som gjorde att han orkade bära både sig själv, och Carolina vidare i deras liv.

Det här var nog det svåraste jag skrivit... men viktigt.

..........

Det blev inget bak igår... det blev en promenad upp till mamma och pappa istället. Hon såg betydligt piggare ut än föregående dag... och jag hoppas att det håller i sig nu ett tag.

12 kommentarer:

Renée sa...

BRA! Nu kanske de som inte har förstått förstår? Det är inte så jäkla enkelt som folk tror och man reagerar inte enligt handboken på allt, så är det bara! Man kan ju nästan hoppas att de som bara gnäller fick vara med om något likadant så fick de se hur jäkla lätt det är.

Jag möter många som har en situation som liknar min egen men INGEN har reagerat lika som jag har gjort! Det måste väl ändå betyda att lika olika som vi människor är i utséende, lika olika är vi i handling.

Gör det DU känner känns rätt för DIG! Hade din man varit frisk så hade han förstått dig.

Många kramar från ett väldigt kallt småland!!!

Anonym sa...

Du har gjort rätt. Och en pappa tänker på dottern i första hand och då ska du ju göra det som är bäst för henne nu. Och det gör du! Många hälsningar från Marie

Eleonora sa...

Det du känner i ditt hjärta är riktigt. Det finns inget dåligt samvete! Kanske kan du välja en annan dag och åka till TOmtebo när Carolina är i skolan?
Kram kram

Anonym sa...

Det är modigt av dig att erkänna at du faktiskt inte klarar av det här just nu. Det är modigt att inte göra det som alla förväntar sig att man ska göra och som de tycker är rätt. Men den som inte går i samma skor som dig kan inte veta hur det känns och man måste göra det som känns rätt för sig själv och det kanske inte alltid är det som den som inte är i dina skor tycker är rätt. Dessutom är vi alla olika.

Camilla sa...

Du handlar så himla klokt.
Det viktigaste just nu är
verkligen du och Carolina.
Att inte orka se den man älskar
försvinna - det är modigt och
en ren självbevarelsedrift.
Eftersom jag jobbat inom demens,
så vet jag att ibland är det
dessutom otroligt förvirrande
och upprörande när de anhöriga
kommer på besök. Det kan röra upp
känslor som är totalt förvirrande
för den boende. Det kan göra att
den boende mår ruggigt dåligt,
allt beroende på i vilket skede
i sin demens de är givetvis.
Men har inget dåligt samvete!
Du vet bäst hur du ska leva.
Det vet INGEN annan.
Stor varm kram till dig

Anonym sa...

Du kan verkligen sätta ord på hur det är och hur det känns att vara anhörig till en dement! Fortsätt och skriv som du gör för det gör du sååå bra.Min älskade pappa var också dement så jag vet hur jobbig den sjukdomen är för oss som står nära.Det viktigaste är att göra som man själv känner och inte vad andra tycker man borde göra! Styrkekramar till dig och din dotter från Barbro.

Maggan sa...

Elisabeth: Jag tycker att du är modig som tänker och handlar så där. Så onödigt att lägga på sig en massa skuld. Skuldkänslor skadar bara. Det känns hoppfullt att läsa dina rader. Något nytt spirar där!

Kram!

Anna-gravid i vecka 27 sa...

Det var starkt av dig att säga ifrån för att du / ni inte orkar. Kram

Caja: sa...

Ni ska vara stolta över att ni har det modet att erkänna att man faktiskt inte orkar! Om någon dömer så är det enbart av okunskap om hur verkligheten ser ut i familjesituationer som eran min vän. Vi andra vet att S-E finns i era tankar alltid, alltid.

*Kramar om* STORT/caja

Kajsa sa...

Stor kram till dej! Du modiga och kloka kvinna!!!

Tussegumman sa...

Elisabeth min vän du är beundransvärd som orkar och att säga att du inte klarar det är också starkt. Du vet ju hur mycket energi det krävs att gå upp och hälsa på din älskade, som du samtidigt förlorar mer och mer. Det är starkt att våga visa sig svag att man inte klarar att gå upp när det är som mest känslomässigt jobbigt, vid högtider och annat som påminner mer än någonsin. Du gör allt vad du kan och han känner att du är 100 procent närvarande när du besöker honom. Det är det som han får med sig. Även om han inte kommer ihåg allt så bär han känslan med sig. Önskar dig och Carolina allt gott och jag önskar få ta en gofika med dig vid tillfälle. Många kramar från Tussegumman

Elisabeth sa...

Till alla underbara kommentatorer: Tack snälla ni! Jag vill gärna svara er... men det får bli imorgon, känner jag. Jag är alldeles för trött nu...
Sov gott alla vackra människor där ute!