onsdag 27 februari 2013

Det får vara slut...

... på fördolda skriv på den här bloggen. I så många år har jag ofta skrivit i kryptiska ordalag för den oinvigde om vår släkt som i skenet av Sven-Eriks sjukdom förändrades, eller vars inte så trevliga drag förstärktes. Nu är det slut med det, känner jag.
Helt enkelt för att berätta hur svårt det egentligen blev... och nu kan heller ingen ta mina ord, och göra mamma illa. (Hon som var så rädd för allt vad bråk hette... lill-mamma min.)

Idag fick vi veta att Sven-Eriks syster varit och hälsat på Sven-Erik. Det gjorde ont i Carolina. Det gjorde ont i mig för Carolinas skull. Jag har all respekt och förståelse för att hans syster vill hälsa på honom och fira hans födelsedag... och hon åker ju dit för sin egen skull nu. Men vad jag inte kan förstå, och speciellt nu när Sven-Erik är så dålig, är hennes inställning och känslor mot Carolina. Varför kunde hon inte bara ha ringt och frågat om de skulle ta en liten fika på stan? Hur svårt hade det varit? Nån enda gång av alla de gånger hon åkt upp från Stockholm för att hälsa på honom  "Du _Carolina, jag tänker åka upp och hälsa på pappa... kan inte du och jag träffas och fika lite?"

Redan innan Sven-Erik blev sjuk så var våra relationer inte de bästa... varken mellan syster och bror, eller mellan mig och hans syster. Kanske var vi inte fina nog... eller så var det... nej, jag vet inte... för hur jag än försökte så var jag aldrig bra nog. Nu är den tiden borta... och ingenting går att göra åt det... men jag tycker det är så svårt att se Carolina bli behandlad på samma sätt. Å jag vet precis vad Sven-Erik skulle ha sagt... och nu skriver jag det som han ofta sa... "jävla nollåtter".


"Hur går hem" sa alltid min mamma, och lät så säker på sin sak. Om människor som betedde sig illa, eller hade stora problem med att visa empati och omtanke om andra. De människor som hade satt sig själva på en piedestal hade hon extra svårt för... "dom kommer att slå sig hårt när dom ramlar ner" sa hon. Jag protesterade alltid... för jag tyckte, och jag tycker fortfarande, att det var ett hämdgirigt tänk... och min inställning har alltid varit "att bara för att någon är dum så ska inte jag vara dummare". Och att nästan önska en sådan sak... att hut går hem... ja, då är jag verkligen dummare.

Men ibland så... förlåt Gud... så är det nästan, men ändå bara nästan, så att jag önskar det. För det är  svårt när man ser hur ont det här gör i henne...  hennes "lill-farsan" som ligger där borta... och hans syster som inte ens kan bjuda henne på en fika.

(Kanske är det så här jag ska skriva... för nu fanns orden här. De som ofta bara finns inom mig nu. Vi får se.. och antagligen så kommer det anonyma "återkopplingar" på mitt skriv. Det gör inte så mycket... jag är van. Men det kändes för första gången skönt att skriva...)

6 kommentarer:

Ruta Ett sa...

Klart att du ska skriva så här...det är din blogg och du bestämmer...dessutom skriver du så bra...
Bamsekramar till er båda...

Gerd sa...

Kör hårt Elisabet! Den som inte tål att läsa sanningen har inget här att göra! Kram, Gerd

Carina Gälldin sa...

Skriv vad du känner, det kommer kännas bättre för dig!! Och... är någon dum var då dubbelt dum tillbaka så de lär sig att du tar ingen skit!! Kramar om <3

Malin sa...

Hej! Jag är av den inställningen att om någon beter sig "dumt", gäller från det vi är små, så ska man inte hämnas, då är man en lika "dum" människa själv. Och allt det där som är i släkter mellan vuxna syskon t ex, är en sak, men det är vääääldigt konstigt när vuxna människor beter sig illa mot barnen i familjen det gäller, visar aversion eller vad det är mot de som är oskyldiga helt till konflikter m m. Det är obegripligt beteende men det går nog inte att få något svar från dem, men visst skulle det vara intressant att höra hur de tänker? Att bete sig illa eller konstigt mot små barn redan eller som hos er mot dottern, det är konstigt beteende. Kanske det är så att det också är en sorts hämnd mot dig, de vet att göra illa den de önskar, men det är också underligt, fy vad människor gör mycket galet.

Anonym sa...

Det där att inte sänka sig till samma nivå som de som är dumma försöker jag också praktisera. Det brukar gå bra även om jag inte är mer än en människa, ilskan måste ju också få komma ut. Men sen kan det tänket hjälpa mig att gå vidare. MEN när de är dumma mot mina käraste då kan jag känna mig som en rovlysten tigermamma som vill försvara mina närmaste nästan med vilka medel som helst. Men fortsätt med ditt tänk - stoppa bara inte undan ilskan, den poppar alltid fram förr eller senare, om inte annat i form av ont i kroppen. Du är så stark och klok, ett fint stöd för din dotter.
Sylvia S

Liselotte sa...

Jag vill inte sänka mig till samma nivå som de dumma men kände då jag läste om vad din mamma sa om att de faller hårt, ja vad bra sagt.
Är svårt då folk beter sig illa & det är skönt att använda sin blogg till att skriva av sig om sådana här saker & du skrev väldigt fint.