söndag 17 februari 2013

Inte ett endaste ord...

... tänker jag skriva om Pontus P nu. Då måste jag närma mig det ofattbara. Det får räcka med att skriva att vi just nu hjälper varandra att inte drunkna...Carolina och jag.

Men någe ska jag skriva... och det får bli ett stort stort tack till Elin (min sons ex) och Gunilla (finaste grannen) som med sin närvaro, tårta och presenter gjorde att Carolinas födelsedag blev "en fin födelsedag ändå, mamma!"
Sen kom Carolinas "mina pojkar" förbi med en fin födelsedagsbukett, vilket hon blev himla glad för.
Jonas (min son) ringde på förmiddagen och grattade.

Å utan att på något sätt rangordna dessa fantastiska människors omtanke om oss, så finns det ännu en  som jag vill tacka... och som liksom de andra kommer att ha min djupa tacksamhet så länge jag lever... så är det Elins mamma. Hon som ställde upp då Carolina i sin förtvivlan ringde Elin och bad om hjälp att akut få Pontus P till veterinären... hon som fanns där som stöd för henne på Djurkliniken då Carolina och jag (som var på jobbet) tog det gemensamma svåraste beslutet. Hon som gav henne styrkan att låta Pontus P gå.... tack Lola!!
Så blev det några ord ändå... men inte mer nu.

Tack alla!!

4 kommentarer:

Bloggblad sa...

Så härligt att det finns änglar i din närhet!

Anonym sa...

Så tungt och ledsamt. Förstår att det måste sjunka undan lite innan du kan tala om det. <3
/ Sylvia S

Cecilia N sa...

Å så jobbigt.
Så gott att det ändå finns stöd runt.

Kersti sa...

Det blir ljusare även om mörkret just nu känns kompakt. Jag tittar in lite och kramar om er i tanken. Håll Stockholmsdrömmen vid liv. Det kanske blir verkligt fortare än ni tror. Kram till er båda