söndag 28 april 2013

Att våga skriva om sorg...

... kräver myket mod. Har jag det modet nu? Ikväll känns det så, men inorgon kanske det känns annorlunda igen. Ikväll känner jag mig full av tillförsikt och styrka över att våga berätta om allt det där som jag så ofta gömmer mellan "vill inte minnas det" och "vi har haft en bra dag". Men det är nog en bit kvar att gå från känsla till handling, känner jag...

Varför skriver jag inte "idag grät jag nästan hela vägen till jobbet" istället för "jag var lite ledsen imorse". Varför envisas jag hela tiden med att förminska det svåra till ett mindre svårt?  Det blir en  en skev och vinklad bild av sorgen,  och vikten av glädje och fina stunder får inte samma betydelse. Å hur ska jag då, därborta i framtiden, kunna förstå (och minnas), hur mycket de här skratten och fina stunderna verkligen betydde för mig? 

Ångesten, knutarna i magen, gråten i halsen, sveket, ensamheten, döden. Vad är det för farligt att skriva om det?  Visserligen så ligger de här känslorna och tänken väl instoppade i min byrå... men ibland så drar de flyktigt förbi... och än om jag har lite svårt med orden just nu... så kunde jag väl våga skriva... "idag gick jag igenom mammas sista andetag igen" och sedan det viktigaste "vi har haft en fin dag"?

Lite tänk så här mitt i natten... så rätt rörigt  på sina ställen. Men det får vara så då, och kanke ska jag helt enkelt börja på en ny "bok" att skriva i?...


4 kommentarer:

Anonym sa...

Hej!
Har följt er många år och råkade se detta när jag var hos kuratorn:
http://mora.se/sommarlager
För ungdomar i hela Sverige. Vet inte om det finns platser kvar, men hoppas det och att det finns möjlighet för Carolina att få komma iväg.
Kram till er båda <3
Kerstin

Marjatta sa...

Vännen min, det har varit mycket med svårt ett bra tag igen, så därav inga kommentarer men det innebär inte att jag glömt bort er finaste..tänker, och ber för er varje dag. Passar på att titta in i dag när kraften bär..för att önska dig vännen, och din fina Carolina, en trevlig Valborg, och en varm skön första maj. Passar samtidigt på att berätta att Adiar lämnar nätet i slutet av juli efter 11 fina år. Tankar och kramar/Marjatta

Gnällspikar och livsflanörer sa...

Har varit borta så länge nu... Haft ett tufft år då, jag, kanske likt dig, förmodligen sprungit ifrån min egna känslor inför allt som hänt och varit, det går inte i längden... Tänk att man sällan upptäcker det själv förrän man sprungit för långt... Man MÅSTE våga skriva om rädslor, sorg och allt som känns övermäktigt. Att gå med det bara i sitt eget huvud gör huvudet och livet mosigt! Strössel med safirdust över er och extra chokladsås :) Stor kram!

Maggan sa...

Hej! Jag har ju också följt er i många år. Hur länge har du inte fått vara den som peppar. Du har tassat lätt och pratat med mjukaste, gladaste rösten när Sven-Erik fortfarande bodde hemma, du har tröstat din mamma, du har burit Carolina.. Inte undra på att du packar in din egen sorg så djupt, så djupt. Du får låta den pysa ut nu, lite i taget.
Varm kram