söndag 27 oktober 2013

Alla människor jag möter...

... har något att lära mig. I alla möten finns det något som sker för att jag, förhoppningsvis, ska ta med mig något som jag behöver för att utvecklas som människa. Det är min grundtro för vad livet handlar om, att våra liv har en mening och varje dag är en resa mot att bli den bästa Elisabeth som jag kan bli.
Ibland är det lättare att finna "mål och mening för vår färd", men kanske är det i de svåra stunderna som våra möten betyder och lär oss allra mest. På olika sätt...

Fyra möten

1. Hon satt där på stolen mitt emot mig. Glad och sprallig som ett yrväder. En underbar kvinna och vän, och om man inte visste bättre... en kvinna där livet inte bjudit på annat än solsken. Men jag visste ju... att så var det inte alls... och länge satt vi över kaffekopparna och pratade. Jag var helt säker på att hon inte såg vad jag såg och beundrade... den styrka hon ägde. Vad lärde jag mig av det mötet?
Vi ser inte alltid den styrka vi äger... men kanske gör andra det. I de stunder när min tro till mig själv är som svagast så ska jag lyssna på de där andra.

2. Han ropade mitt namn när jag gick förbi. Min morbror. Som jag inte sett sedan mammas begravning. Han satt där och väntade på sin fru... min moster. Han var så lik sig, och jag gav honom en kram. Hipsvips så var jag tio år igen och han den där spelevinken-morbror som jag alltid hade så roligt åt. Så kom min moster... och mitt i den kramen så tänkte jag att vissa människor blir då aldrig gamla. Det var så så roligt att stå där och prata med dem... känna sig som tio år... prata om mormor... skratta och känna tillhörighet igen. Vad lärde jag mig av det mötet?
Kanske finns det inom oss alla en inneboende längtan om tillhörighet? Att vara en del av en familj. När det inte är så längre... så känner man hopp i en kram från någon som funnits där förut. Som en moster och morbror..

3. Jag såg henne komma gående längs vägen. Någon jag känt för länge sen. Hennes sorg så lika min egen, men ändå så olik. När jag frågade henne hur hon mådde så svarade hon att det inte var så bra. Det var som att öppna korken på en flaska... och trots att jag var sen till jobbet så stod jag kvar och lyssnade. Precis som man ska göra... lyssna. Men det som blev så svårt var att höra hur hennes sorg fått hennes eget liv att gå i kras. Jag såg och hörde hur hon gett upp. Jag såg och hörde hur hon slutat bry sig om livet som fanns kvar... hon. Så märkt av sin sorg... både på in- och utsidan... att hon helt slutat bry sig om både sig själv och andra. Vad lärde jag mig av det mötet?
Ja, kanske det viktigaste... att sorg och svårt aldrig aldrig någonsin får bli en ursäkt för att sluta leva. Vi har fått en gåva... varje en av oss... livet.. och det är vårt ansvar att förvalta denna gåva så gott vi bara kan! Mitt liv är mitt liv att leva... och det är jag som väljer hur jag vill leva det.
         
4. Hon som bor här bredvid. Finaste grannen. Ja, men ni vet... varje gång som jag möter henne så blir jag bara glad. Som nu senast när hon bjöd in oss på fika, vilket hon gör lite nu och då. Stunder då man får värme, och vill ge värme. När hon berättar historier om sin fina pappa eller något annat som får mig att skratta eller känna värme... ja, då blir livet ganska gott ändå. Jag tycker mycket om henne.
Vad lär jag mig av dessa möten? Ja, helt enkelt att livet är ganska gott att leva... också.

Tack alla mina möten...


Men så kommer jag att tänka på nu.... när jag har skrivit om mina möten... medaljens baksida... avskeden.  Jag vet att jag har någe att lära från dem också, men inte idag. Inte nu.

1 kommentar:

Kersti sa...

Vilka vackra beskrivningar av dina möten. Och vilken klok kvinna du är. Klok, vacker och stark, den allra bästa mamma Carolina kan ha.Jag hoppas att du ser det i ditt möte med dig själv. Kramar i mängd.