"Nej, det går inte"...

..."jag måste följa med min man till tandläkaren då."

Det blir tyst i luren, så säger sköterskan på vårdcentralen:
"Din man?"
Jag förstår ju att hon frågar... och kanske undrar hon om hon har hört rätt... för man brukar inte behöva följa med en vuxen människa till tandläkaren.
"Ja, jo.. min man har en demenssjukdom... och därför måste jag följa med honom."
Men han kan inte vara så gammal? frågar hon då.
"Nej, han fyller 55 år nästa söndag" svarar jag.

Det är svårt att tänka att SE forfarande kan gå till tandläkaren, men han kan inte gå hem.

..........

Nåja, nu har jag bokat om tiden hos läkaren idag. Av tusen olika anledningar. Jag har också bokat in en läkartid för Carolina... så de kollar upp hennes blåmärken. Å de ska ta "en hel packe utredningar" som sköterskan uttryckte det...

RK nästa...

Tankar för att tänka på någe annat...

... är bra. Tänkte jag...

Just nu sitter jag i vardagsrummet och försöker hålla mig undan från köket, där Carolina sitter och pluggar. Hon säger att hon får mer gjort om hon sitter där, istället för på sitt rum. Solen skiner, teven babblar engelska i bakgrunden, och Pontus P ligger i fåtöljen och vaktar sin boll. En bra söndag ändå, tycker jag. Igår blev också rätt bra... vi hittade visserligen ingen kjol på Myrorna, men väl ett litet barnbarn och hans mamma på café Victoria. Så det blev en mysig fikastund...

Nä, det här blir inte alls som jag tänkt mig, känner jag! Nu har jag raderat ett långt skriv om min oförståelse för de som vill lägga värderingar och trista bedömningar på hur folk pratar, eller inte pratar. Eller rättare sagt, använder orden. Folk får väl prata och skriva som de vill, känner jag. En del är duktiga med orden, eller kanske inte alls så duktiga, men använder dem ändå. En del är mindre duktiga... eller kanske väljer att inte använda dem i så stor utsträckning. Huvudsaken är väl VAD jag uttrycker... och inte HUR jag uttrycker mig?

Men tänket blir inte mer än så... då jag bara lyckas hitta spridda tankefragment av mitt "tänka på någe annat". Inga ord som kan utveckla... fundera... och knyta ihop lite. För det blir bara att tänket smyger sig iväg till annat. Hela tiden. Till sådant som jag vill, och måste hålla undan för allt vad tygen håller nu...

Ensamhet.
Oro.
Hemkänsla.
Släkt.
Död.

Så jag skriver inget mer för att tänka på annat!


Men nyss ropade Carolina från köket: "Vad mysigt vi har, mamma!"
"Tack gode Gud" tänker jag. Att hon känner så just nu. Igårkväll var det inte så... och det blev mycket pepp vid köksbordet. Å hon använder samma ord som jag... med skillnaden att hon säger pappa när vi pratar om Sven-Erik.

Nu ska jag snart gå ner i tvättstugan... fixa middag... diska en gång till... och... ja, gruva lite mer för morgondagen. Då ska jag träffa läkaren... och jag gillar inte att prata om mig. Men jag ska också fråga om Carolina... och om hennes stora blåmärken på armarna. Det blir nog bra...

Lyckan bor i en bild...

... av minnen. Hans glädje när jag kom för att hälsa på för inte så länge sedan. Då när han pussade mig, där inne på sitt rum, i sitt nya hem, och sa att jag aldrig fick lämna honom mer. Och jag som lovade det... men fick lämna honom ändå. Då hade han redan glömt alltihopa...

Man lär sig plågsamt att vända på klacken och gå. För man måste gå hem, och fortsätta att vilja leva. För man måste gå hem och gråta där istället. För man måste gå hem och vara tacksam för att han glömt alltihopa...

Nu har han varit tvungen att lämna mig allt mer... eller kanske är det jag som har varit tvungen att lämna honom allt mer? Jag vet inte... men ett vet jag... ett enda säkert... vi är bara tvungna att lämna varandra här en liten pytta stund... ett halvt liv så där... å så ses vi ju igen... där någonstans. Å då står han där och möter mig. För så är det med kärlek... den dör ju aldrig.

Gubben min.

"Från ett är och här,
till ett är och var.
Från ett var och där,
är var det enda som
blir kvar."
(Skrivet en depparstund förra veckan...)

.........

Jag skriver inte så ofta om vår kärlek nu. Trots att han finns hos mig, och rätt ofta plågsamt nära, i varje vaken och medveten minut. Till och med när jag står och steker pannkakor så finns han här... för det brukade vara hans jobb. Men som jag skrev... man måste gå hem och vilja fortsätta leva... man måste gå hem och vara tacksam för att han inte minns... och jag vill inte gråta.
Å jag känner, när jag läser det jag skrivit nu... märkligt är det ändå... och ser på bilden... att inte ens nu kan jag öppna dörren. Jag har låst in det. Känslorna som gör för ont...

..........

Jag skulle egentligen skriva om kanelbullar, huvudvärk och döden. Tre ting som egentligen inte har någon som helst gemensam nämnare... men som säger en hel del om vårt liv just nu. Vi har gofikat med kanelbullar ikväll, Carolina har ont i huvudet igen, och jag tänker rätt ofta på döden. Jämför Sven-Erik och min morbror Thord... där döden lurar både sakta och fort.

Å det här är inget deppskriv, jag är inte (dö-)deppad ikväll, det är bara lite som det är just nu. Å något jag måste gå igenom. Å samtidigt... orka.

Imorgon ska vi gå på Myrorna och leta en kjol till Carolina... och kanske, kanske, kanske blir det en liten gofika på Coop. Det blir bra...

När det blåser tufft...

... i livet, så måste man försöka hålla fast vid att "det är svårt att finna lycka inom sig, men omöjligt att finna den någon annanstans"! Men håller man bara fast vid... att den ändå finns där någonstans inom oss... så går man betydligt starkare i motvind.

Jag tror så... och håller fast vid det.
Hoppet... hela tiden.
Ändå.

Men iallafall...

... så tänker jag nu, hur märkligt och nästan magiskt det är med fågelkvitter och att höra någon vissla!
För det går inte annat än att känna lite glädje... eller hopp... eller vad det nu är... när man får höra sådant vackert! Än om det bara är i sekunden just då... visst är det väl så?

(Å jag är väldigt avis på alla som kan vissla...!!)

Det finns så många ord...

... som jag skulle vilja pränta ner. Men av olika anledningar nu så får de flesta stanna kvar inom mig, men också skrivas på andra ställen.

Å sorg mitt i sorgen... vem, vem orkar vilja veta om den? Vilja veta hur man också, mitt i detta sorgliga väntrum, måste försöka hantera annan sorg. Inte ens jag vill egentligen veta om den... trots att jag pratar med mamma i telefon varje dag nu... och frågar hur det är... och får veta hur det alltmer tar slut. För min morbror där borta på Axlagården...
Det är svårt det här med döden. Å lite värre nu... utan Sven-Erik.

Ensamheten. Vem orkar vilja veta om den? Vilja veta hur ensam Carolina och jag fortfarande är, och känner oss, i detta sorgliga väntrum. Inte ens jag vill egentligen veta om den... trots att den finns här... och trots att jag försöker, verkligen försöker, att fixa till det så bra det går. Å någonstans inom mig finns också en rädsla att skriva om ensamhet... av rädsla för att uppfattas som någon slags "depparkajsa". Det har ju gått tre år sedan jag lämnade honom på geriatriken... tre år. Fast det rätt ofta känns som om det var igår...

Å kämpet. Varje dag.. den medvetna kampen... att försöka göra det bästa av det "bara vara" vi har nu. Vem orkar vilja veta om den? Inte ens jag vill tänka tillbaka på kämpandet de senaste åren...

Släkten. Ja, vad ska jag skriva om den.... det är som det är. För de som inte såg och förstod när SE fick sin diagnos, gör det ju än mindre nu. (Sen funderar jag varför de "elaka" och anonyma kommentarerna dyker upp som mest när jag skriver om släkten/vår ensamhet? Känner man sig träffad... eller vill man bara försöka så split? Jag bryr mig föga om innehållet i dessa kommentarer, men det är ändå trist, tycker jag.)

Jag blir verkligen bara så så less på eländena.... och nästan lite emma-tvärtemot tjurig på livet bara för det. Det kunde väl dyka upp någe stort och kuligt som jag kunde skriva om istället? Någe som inte hade en baksida... någe som inte skett bara för att jag skulle skriva om det... någe som inte krävde någe tillbaka... ja, Gud, kunde du skicka lite sånt nu, så vore det bra?

Nu ska jag gå på Röda Korset... och i fredags ringde Ulla från Sjöjungfrun. Lovade att följa med Sven-Erik till tandläkaren framöver... självklart vill jag försöka göra det.

Den dagen änglarna kommer...

... för att hämta hem Sven-Erik... den dagen är han... Sven-Erik igen.

Ikväll fick jag en kommentar från SE:s syster Cilla. En viktig, om än ganska vass och ledsam kommentar om varför jag i ett tidigare inlägg, "varför går det så svårt nu, mamma", skrivit att jag önskade att änglarna skulle komma och hämta honom nu. En kommentar som egentligen bara visar på hur lite man kan, eller vill förstå, och att man inte är så särskilt bra på att läsa mellan raderna. Just därför är den så viktig...

"Jag blir väl elakingen i dina kommentarer, men då får det faktiskt vara så. Vem ska tala om för S-E mamma om änglarna kommer o hämtar honom? Vem ska ta hand om hennes sorg som hon ska känna då? Varför skulle änglarna hämta S-E nu? Han lider inte, han verkar trivas där han är. Om det är för att du ska kunna gå vidare i ditt liv finns det väl andra sätt att göra det på än att önska nåt sådant? Du får ursäkta mig, men nu tog jag mycket illa vid mig och även många andra som känner och älskar S-E /cilla"

Till Cecilia...

Nej, du blir inte "elakingen" i mina kommentarer, Cecilia. De brukar vara betydligt värre... Du står för din åsikt, och det ska du ha respekt för.

Men om du bara hade läst lite noggrannare, och dessutom förstått att tolka den sorg och förtvivlan som fanns mellan mina rader så hade du kanske förstått bättre? Jag beskrev en känsla, Cecilia. En känsla som berättar om hur svårt det är med vetskapen om hur allt mer av den Sven-Erik jag en gång kände ska försvinna. Det är svårt redan nu... så den dagen han inte kan äta själv, den dagen han inte kan gå själv, eller gå på toaletten... hur ska det bli då. Hans självständighet och värdighet som alltid var så viktig för honom... nu bryr han sig knappt... och det gör mig ont om honom. Att se. Se, som jag bara kan göra ur ett friskt perspektiv, som anhörig... och sen vara till Gud tacksam för att han inte gör det.
Men aldrig aldrig aldrig har jag önskat att någon skulle dö... bara för att. Å allra minst han...

Den dagen Sven-Erik hämtas av änglarna så hoppas jag innerligt att hans mamma redan har fått gå före... och att hon står där och möter honom. Jag vet att Sven-Erik alltid hade, och fortfarande har, en speciell plats i hennes hjärta, jag har hört henne gråta över hans sjukdom... jag har hört hennes oro och sorg många gånger... så jag hoppas verkligen att hon slipper få något dödsbud gällande honom Ialla fall inte i det här livet...
Men skulle det bli så, så förutsätter jag väl att du och din syster finns där och tröstar...?

Vad du menar med din fråga om mina ord skulle vara uttryck för att jag skulle kunna gå vidare i mitt liv, och att det isåfall skulle finnas andra sätt för det... ja, jag förstår inte riktigt frågan, och sen undrar jag vilka andra sätt du syftar på? Gå vidare... hur skulle jag kunna göra det, Cecilia? Jag älskar ju Sven-Erik. Det har jag ju alltid gjort, och det skulle vara en mycket futtig kärlek om den försvann bara för att han blev sjuk. För mig går det att överleva en dag i taget... rätt bra ibland, sämre andra stunder... för nu måste jag måste lära mig att leva utan honom.

Att du tog så illa vid dig av mitt inlägg kan jag bara beklaga, och kanske ska du inte läsa min blogg fortsättningsvis. Jag har ändå alltid försökt att respektera dig, oavsett dina åsikter, men din kommentar ikväll får belysa den ganska respektlösa oförståelsen och den oempati som jag fått tillbaka. Å som alltid funnits där...

Sist, men inte minst... tala för dig, låt andra tala för sig. Och om du tolkar mitt svar som elakt... så är det inte menat så. Jag blev bara ledsen... igen.

Ha det bra/Elisabeth...