Mamma åkte hem idag...

... från sjukhuset. Med så stabila värden som det bara är möjligt nu..
Hon var glad för det... och jag förstår henne... hon ville hem. Å det förstod nog alla från städerskorna till överläkarna på kardiologen och HIA också. "Jag vill inte vara här... jag vill åka hem" har hon sagt mest hela tiden.
På tretton veckor har hon varit hemma 4 dagar... så ikväll ska jag be Gud om att det får bli lite längre den här gången. Å helst inte alls...

Jag pratade med henne ikväll... hon hade sovit länge på eftermiddagen... vilket hon tyckte var skönt. Men redan i morse, innan hon skrevs ut, så kände hon sig som om att hon höll på att bli förkyld. Så vi får se...

Min syster åkte hem igår eftermiddag.
Hon måste jobba lite, och behöver "packa om". Å än om logiken förstår... så vill inte känslan göra det fullt ut. Det känns tomt att hon åkt. Sen finns ju oron... den som jag inte skriver så mycket om nu... men den som så säkert vet att svårt ALLTID är lättare att möta om man är två. Jag tror att hon snart är tillbaka igen..

Jag har varit på Röda Korset idag.
Som om man gör en liten mellanlandning i något slags låtsasnormalt... och tack gode Gud för låtsasnormalt, tänker jag.

Carolina tar stundenten den 16:e juni. Igårkväll startade paniken... "herregud, det är ju nästa vecka!!!" Någonstans i kaoset så har jag fastnat i "ja, men det är ju långt kvar dit"! Som om jag fortfarande befinner mig i mars månad...

Så nu ska det bli fokus på hennes stundent... ber jag också ikväll till Gud om hjälp med. Att det får bli så... eller rättare sagt, det SKA bli så, oavsett vad! Jag ska göra allt jag kan...

..........

(Jag drömde om Sven-Erik inatt igen... tryggheten... och jag VILLE INTE kliva upp i morse.) Om jag en dag i framtiden undrar var han var mitt i det andra svåra här just nu. Han är alltid här... trots att jag under dagen gör allt för att hålla honom borta. Jag måste det just nu... så gott det nu går.

De vackraste händerna i världen...

Nationaldagsfirande...

Kanske är stunden just nu...

... den sista vi får med mamma. Vi måste våga säga det.

Det vet vi inte.. men vi vet hur svårt hon har med andningen varje morgon, och att hon måste ta mediciner och inhalera innan hon ens kliver upp ur sängen. Vi vet hur hon måste sitta på sängkanten och vänta på ny luft efter att hon har duschat. Vi vet hur svullna och stabbiga hennes fötter och ben är, och att hon därför måste få hjälp att ta på sig stödstrumpor varje morgon. Vi vet att hon måste få hjälp med att äta vissa stunder.

Vi vet så mycket mycket mer... och i detta också hur mycket hennes hjärta måste kämpa på för att kunna göra detta varje morgon.

Sen kommer dagen... och inför den har hennes hjärta alltid kraft att ge oss sitt stora varma leende när vi kommer.

Vi måste våga nu.

En glasstund...

... just nu.

Vad jag är rik just nu...

... som kan sitta här på sjukhuset o få fika med min mamma. Det finns många just nu i våra liv som vi så lätt låter gå oss förbi... och vi ser inte gåvan som många just nu är. Å som bär vidare sen...
Mamma var väldigt ledsen igår kväll.. och vi var nästan beredd att åka hit igen. Men nu är vi här iallafall... just nu.

Jag tänker på mamma...

... och det är svårt att somna om. Fast jag ska strax stiga upp och göra iordning frukost...
Har hon lika svårt med andningen just nu som igår morse... tänker jag... ser henne framför mig. Å hur blir resten av dagen?
Lika bra att kliva upp...