... från sjukhuset. Med så stabila värden som det bara är möjligt nu..
Hon var glad för det... och jag förstår henne... hon ville hem. Å det förstod nog alla från städerskorna till överläkarna på kardiologen och HIA också. "Jag vill inte vara här... jag vill åka hem" har hon sagt mest hela tiden.
På tretton veckor har hon varit hemma 4 dagar... så ikväll ska jag be Gud om att det får bli lite längre den här gången. Å helst inte alls...
Jag pratade med henne ikväll... hon hade sovit länge på eftermiddagen... vilket hon tyckte var skönt. Men redan i morse, innan hon skrevs ut, så kände hon sig som om att hon höll på att bli förkyld. Så vi får se...
Min syster åkte hem igår eftermiddag.
Hon måste jobba lite, och behöver "packa om". Å än om logiken förstår... så vill inte känslan göra det fullt ut. Det känns tomt att hon åkt. Sen finns ju oron... den som jag inte skriver så mycket om nu... men den som så säkert vet att svårt ALLTID är lättare att möta om man är två. Jag tror att hon snart är tillbaka igen..
Jag har varit på Röda Korset idag.
Som om man gör en liten mellanlandning i något slags låtsasnormalt... och tack gode Gud för låtsasnormalt, tänker jag.
Carolina tar stundenten den 16:e juni. Igårkväll startade paniken... "herregud, det är ju nästa vecka!!!" Någonstans i kaoset så har jag fastnat i "ja, men det är ju långt kvar dit"! Som om jag fortfarande befinner mig i mars månad...
Så nu ska det bli fokus på hennes stundent... ber jag också ikväll till Gud om hjälp med. Att det får bli så... eller rättare sagt, det SKA bli så, oavsett vad! Jag ska göra allt jag kan...
..........
(Jag drömde om Sven-Erik inatt igen... tryggheten... och jag VILLE INTE kliva upp i morse.) Om jag en dag i framtiden undrar var han var mitt i det andra svåra här just nu. Han är alltid här... trots att jag under dagen gör allt för att hålla honom borta. Jag måste det just nu... så gott det nu går.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
4 kommentarer:
Så skönt att din mamma fått hem igen. Nu har du haft det tufft ett tag. Skönt att du kan känna SE:s trygghet nattetid, det ger kraft. Hoppas att det ger kraft för din dotters stora dag. Tänker på dig och finns här för dig.
// Ingabritt
Det är inte lätt att vara ensam och ta hand om allt, jag vet för jag är ju ensamstående... Du har ju dubbelt upp som ska ta hand om ännu mer. Jag tror ändå att Carolina förstår dig om det blir lite hejsan-svejsan. För mig var festen efteråt det viktigaste, mottagningen hemma struntade jag i... Gör allt så enkelt du bara kan så går det nog bra. Kassler och potatissallad eller nåt. Jag skickar styrkekramar till dig och glädjekramar till dottern. Hoppas hon kan glömma allt elände för en stund och bara festa som en student gör! KRAM
Å så otroligt skönt för henne!
Jag håller alla tummarna för att det kommer att gå bra!
Jag hoppas att det blir en minnesrik dag för Carolina trots att hon inte kan ha varken pappa, mormor eller farmor hos sig på sin stora dag. Jag är ju mormor och jag vet ju hur mycket det har betytt för alla mina barnbarn (7 st) att mormor är med vid alla "stora tillfällen". Du lyckas nog ge henne den dag hon behöver för att få ett minne för livet. Du vet att vi tänker på er alla den 16 juni. Många kramar från oss båda.
Skicka en kommentar