Verkligen ett bra ord för en sån livskorridor som man ibland måste vandra genom...för allt man käner såna stunder, är just bara en djup suck när verklighetens väggar kryper alldeles för nära inpå, och det kan vara väldigt svårt att skymta något av ljuset längre bort i korridoren...
Tjej och mamma på snart 50 år...
Min man fick i november 2005 diagnosen Alzheimers med stora frontallobsskador!Han var då 49 år. Jag var hemma med honom fram till den 22 januari 2008, som var dagen då han lades in på geriatriken (om det kan du läsa här: http://himlastigen.blogspot.com/2008/01/jag-skriver.html ) Sen kom han inte hem mer.. och idag så befinner han sig på ett särskilt boende för dementa. Så just nu rör sig min blogg om den kaosartade vardag vi lever i! Hur vi försöker hitta ett nytt sätt att leva, i detta väntrum...
Men jag skriver om annat också... sådant som är viktigt, och som berör mig på något sätt. Både viktigt, och oviktigt... tokigt, och otokigt. Som livet också ska levas...
1 kommentar:
Verkligen ett bra ord för en sån livskorridor som man ibland måste vandra genom...för allt man käner såna stunder, är just bara en djup suck när verklighetens väggar kryper alldeles för nära inpå, och det kan vara väldigt svårt att skymta något av ljuset längre bort i korridoren...
KRAMEN om er alla ♥
Skicka en kommentar