"Oavsett vad"...

... så ska jag alltid vara stark!" Så har jag fått lära mig... så jag måste väl vara det då, tänker jag. Stark. Oavsett vad.

Men egentligen så är min åsikt en helt annan... det är de som kan, och tillåts vara svaga ibland som är de verkligt starka.

Men det beror väl lite på hur man väljer att se det...

Det är väl någon slags process...

... tänker jag. Att idag sitta och lyssna på musik som på olika sätt berört mig i livet. Hela livet. I tiden förut, innan livet rasade ihop, kan jag inte minnas att jag satt så särskilt ofta och lyssnade på musik från min uppväxt och mina tonår. Det är som om jag måste hitta tillbaka till någonting som jag har tappat nu... kanske är det mig själv i vem jag var... vem jag är... och vem jag ska bli nu. Utan Sven-Erik. Någon slags process alltså...
Tiden med honom... musiken som vi delade... är svårare att lyssna till. För det mesta så lyssnar jag litegrann... känner gråten som vill upp... och så klickar jag bort det.

Sen tänker jag på ordet "sorg". Jag tycker det är ett svårt ord... mer som ett samlingsnamn för alla möjliga och omöjliga känslor som poppar upp lite hur som helst. Förut så trodde jag att "ha sorg" var detsamma som att gå svartklädd, alltid gråta och vara ledsen, aldrig vara glad, förlora all livsglädje, och nästan sluta leva. För mig var ordet sorg rena skräckfilmsscenariot...

Så Google är bra! Där kan man hitta rätt bra förklaringar på vad sorg innebär... och jag känner igen en hel del hos mig själv. Det finns en trygghet i det... "det är helt okay nu, Elisabeth, att känna som du gör".

"En stark känsla
Sorg är en stark känsla som tar mycket kraft av oss. Den kan göra att vi mognar, men den kan också förändra livet så att det blir mer tomt och beskuret. Människan är en helhet, och till henne hör också det som finns närmast, hemmet, familjen och vännerna. När vi förlorar något av detta bryts en relation och det blir tomrum omkring oss.

Precis som andra känslor som kärlek och glädje, hat och vrede, finns också sorgen med oss hela livet. Glädjen och sorgen är varandras motpoler men också varandras förutsättningar precis som livet och döden är det.

Sorgen är en process. Den ändrar sig från dag till dag. Den kan följas som en slingrande stig i ett landskap där man gång efter annan kommer fram till nya utsiktspunkter. Ibland tycker man sig se samma saker som förut, men riktigt lika är det ändå inte. Landskapet förändras hela tiden. Denna vandring, denna process, brukar kallas för sorgearbete."

..........

Nu blir det upp ur soffan... ta lite mer alvedon... gå ut i spöregnet med Pontus P igen... och sen blir det nog tillbaka till soffan.

Carolina hade en trevlig kväll igår... men hon var trött när hon kom hem. Korvgrillning och brännboll med nya universitetskompisar tog nog på!

Jag hittar ofta stöd i musiken...

... och sitter ibland på youtube och surfar runt.

Ikväll måste jag skratta... när jag ser, hör och minns min stora stora idol när jag var 13 år... Donny Osmond. Å lika stora var mina dagdrömmar och fantasier om hur han... den store flickidolen från Amerika... helt plötsligt skulle stå där... i Skellefteå... och den så supersöta och snyggt klädda Elisabeth skulle ta emot honom med öppna armar.

Å jag känner hur jag rodnar lite nu när jag tänker på hur romantiskt fjollig man var? Eller åteminstone så hade man inte någon vidare kontakt med verkligheten... Donny Osmond i Skellefteå möter supersöta och snyggt klädda Elisabeth... bara så där hipsvips... nej, jag skulle inte tro det! Det var nog lika stor chans för det då som det vore för en George Clooney att möta en supersnygg modell Elisabeth Ingelsson idag!!

Men å andra sidan... det är ett roligt minne idag... och drömmar ska man ha... alltid.

"Idag får vi vara hemma"...

... "och tycka synd om oss själva" sa jag till Pontus P alldeles nyss, och kliade honom bakom örat. Mest på skämt... lite hurtigt sådär... men ändå som man brukar känna sig när man inte orkar annat än att ligga i soffan och snora.

Men ärligt? Ärligt? Ja, visst är det svårt... och visst gör det ont... när man inte kan vara stark för någon. Inte för Sven-Erik... inte för mamma... och bara på halvfart för Carolina. Å allra minst för sig själv när man ligger nedbäddad i en soffa.
Då känner man sig rätt ynklig, ska jag säga...

Sen... min ögon. Någe annat trist som jag inte velat skriva om tidigare. Jag märker att synen har försämrats igen. Allt mer får jag kisa och vänta tills ögat fokuserat sig innan jag kan se tydligt. Skriva... se texten på teven... se ansikten... ja, det har blivit suddigare. Sedan jag opererade näthinneavlossningen 2006, och fick "hål på gula fläcken" har jag varit orolig för hur det skulle gå med min syn... i våras (tror jag det var) så fick jag nya glasögon av arbetsförmedlingen... det kändes så himla bra då... men nu märker jag försämringen... tänk om jag blir blind?
Nej, det blir jag förstås inte... men ni vet, oron.

Få se... är det någe mer jag ska klaga på? Nu när jag liks håller på, menar jag. Nej, men allvarligt... det är som jag skrivit förut... det är mycket som går tyngre nu... som om... ja, det rycker allt närmare. Med mycket. Å som jag också har skrivit förut... jag dör inte. Men sådana här dagar... då man ligger nerbäddad i en soffa... och hostan gör ont... ja, då skulle jag ge allt jag ägde och hade bara Sven-Erik skulle stå där i dörren och... ja, ni vet. Bara att se honom skulle räcka långt... lill-gubben min. Stor, stark och trygg... stå där.

Nä, nu får jag bara lov att rycka upp mig lite... jag vill inte gråta... så koka the och se en film blir bra. Carolina har sin första dag på universitetet... och det blir nog också bra.

Pontus P viftar iallfall glatt på svansen...

"Ingen flunsa, ingen flunsa"...

... ingen flunsa!"
Det är mantrat för dagen.
Jag kände det redan imorse... mosig, hosta, ont i bröstet, lite ont i huvdet, småsnorig... ja, så.
Men Carolina har inspark på universitetet ikväll... och jag vet hur orolig hon blir. Så "ingen flunsa, ingen flunsa, ingen flunsa!!!"
Inget besök till mamma heller...

Utkast... hur många sådana har jag skrivit den senaste tiden?

Så blev det ikväll också!

Jag hade skrivit ett långt inlägg om ensamhet och sorg... de där två känslorna som så många drabbas av, men som de flesta inte vågar, eller vill prata om. I alla fall inte under någon längre tid... och kanske just därför så tystnade min tanke mitt i skrivet... och ensamheten och sorgen fick stoppas undan både till utkastmappen och här inne. På någe vis...

Döden-tänket fick också gå dit... till utkastmappen.
Men Sven-Erik dör ju nu... NU! Precis i detta nu... sakta och ovärdigt så är den "riktiga" döden på väg. Efter tre år på ett demensboende... så är vi där... han har blivit så mycket sämre så fort...och jag måste jag tänka bort det varje evigaste morgon när jag vaknar nu...
... äsch, nu var jag där ändå... i tänket. Bort bort bort

Men någe som jag inte sparar ner i utkastmappen ikväll är skrivet om mamma... jag är orolig för henne. Det är jag alltid... men de senaste dagarna har varit tuffa för henne.. och idag hörde jag hur svårt hon hade det med andningen. Ja, jag vet inte vad jag ska skriva... ordet oro får räcka... och så hoppas jag att allting går bra ändå.

Å jag dör inte... det är bara mycket som är svårare nu.

Mångas varma omtanke därute...

.,. har under en längre tid samlats ihop till detta höstvackra härinne. Tack snälla...