måndag 5 september 2011
"Idag får vi vara hemma"...
... "och tycka synd om oss själva" sa jag till Pontus P alldeles nyss, och kliade honom bakom örat. Mest på skämt... lite hurtigt sådär... men ändå som man brukar känna sig när man inte orkar annat än att ligga i soffan och snora.
Men ärligt? Ärligt? Ja, visst är det svårt... och visst gör det ont... när man inte kan vara stark för någon. Inte för Sven-Erik... inte för mamma... och bara på halvfart för Carolina. Å allra minst för sig själv när man ligger nedbäddad i en soffa.
Då känner man sig rätt ynklig, ska jag säga...
Sen... min ögon. Någe annat trist som jag inte velat skriva om tidigare. Jag märker att synen har försämrats igen. Allt mer får jag kisa och vänta tills ögat fokuserat sig innan jag kan se tydligt. Skriva... se texten på teven... se ansikten... ja, det har blivit suddigare. Sedan jag opererade näthinneavlossningen 2006, och fick "hål på gula fläcken" har jag varit orolig för hur det skulle gå med min syn... i våras (tror jag det var) så fick jag nya glasögon av arbetsförmedlingen... det kändes så himla bra då... men nu märker jag försämringen... tänk om jag blir blind?
Nej, det blir jag förstås inte... men ni vet, oron.
Få se... är det någe mer jag ska klaga på? Nu när jag liks håller på, menar jag. Nej, men allvarligt... det är som jag skrivit förut... det är mycket som går tyngre nu... som om... ja, det rycker allt närmare. Med mycket. Å som jag också har skrivit förut... jag dör inte. Men sådana här dagar... då man ligger nerbäddad i en soffa... och hostan gör ont... ja, då skulle jag ge allt jag ägde och hade bara Sven-Erik skulle stå där i dörren och... ja, ni vet. Bara att se honom skulle räcka långt... lill-gubben min. Stor, stark och trygg... stå där.
Nä, nu får jag bara lov att rycka upp mig lite... jag vill inte gråta... så koka the och se en film blir bra. Carolina har sin första dag på universitetet... och det blir nog också bra.
Pontus P viftar iallfall glatt på svansen...
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
4 kommentarer:
Ha det så gott i din soffa och försök att hålla flunsan stången. Det andra tunga det bär vi båda två och kan tyvärr inte göra ngt åt det. Här nere fortsätter vården o hemmet att skicka R emellan sig som en spelpjäs. Mia (dottern) var tuff o åkte till sjkhuset i lördags, så då blev det löfte att stanna tills idag. Idag har jag varit hor kuratorn på Minnesenheten (skönt att prata) fick även träffa R:s läkare så nu är ett nytt löfte onsdag. Har tyvärr fått för många för att våga tro.
Ha det nu så gott och krya på dig. Hoppas att C fick en positiv uppstart på studierna.
Kram Ib
iB: Tack snälla du! Ja, man kan inte göra så mycket annat än att vänta ut eländet... man orkar inte mer heller.
När jag läser dina rader om dig och din R så känner jag förtvivlan för din skull, och en oerhörd frustration för hur vård i Sverige kan tolkas så inhumant och omänskligt! Att den också tolkas så olika beroende på var i landet man bor är också skrämmande... tack gode Gud att jag bor i Västerbotten och Umeå. När SE blev så dålig att han inte kunde bo hemma längre så förstod alla berörda instanser läget, och han blev erbjuden plats på Sjöjungfruns demensboende. Hur skulle vi ha överlevt annars... om vi inte, mitt i all sorg och förtvivlan, hade kunnat känna absolut trygghet i att veta att han fick, och får, den absolut bästa tänkbara vård och omsorg. Jag tycker verkligen så så synd om dig, Ib... att "lämna ifrån sig" det käraste man har, för att man helt enkelt inte orkar längre, det är så så svårt. Att då i det läget inte få den vård och omsorg som han så väl behöver... utan istället bli slängd som en "spelpjäs" mellan avdelningar och boenden... ingen trygghet för honom som förlorat allt... ingen vård och omsorg om honom i hans sjukdom... ingenting. Ja, min vän... jag skulle ha döden dött om det hade blivit så med Sven-Erik!
Min vän, jag hoppas av hela min själ att ni, både du och R, får den vård och omsorg ni båda har rätt till. Sen skickar jag i tanken en varm kram till dig, och en icke alls varm kram till alla de beslutsfattare där ute i kommuner och landsting som inte vet vad personlig integritet egentligen betyder, vad den sjuke egentligen skulle ha velat utifrån ett friskt perspektiv: "Ja, den dagen jag blir så sjuk att jag blir elak och dum mot mina närmaste, den dagen jag inte kan ansvara för mina handlingar, den dagen mina kära ska måsta se och lida över vad sjukdomen gör med mig... ge mig då den vård och omsorg jag behöver någon annanstans, stötta mina nära och kära som måste skiljas från mig, och ge oss alla en trygg väg att skiljas på!"
Det här blev ett långt svar, Ib... men jag tycker att det är skrämmande med vilken okunskap och insiktslöshet man tar beslut som sedan slår så hårt och obarmhärtigt mot någon som är sjuk, och dess anhöriga. Jag skäms...
Jobbiga tankar har du. Inte underlättar det för att jag skriver här heller, men jag vill att du ska veta att jag är härinne och läser och funderar även om jag varit dålig på att skriva kommentarer på sistone.
Hoppas du slipper flunsan (har själv en förkylning i kroppen känner jag) och att C fick en riktigt trevlig kväll. Önskar henne det av hela mitt hjärta.
Kramar i massor, Elzie
eLZIE: Tack snälla Elzie! Kanske är mycket av mina tankar en slags process nu som jag måste gå igenom av någon anledning... men du ska veta att dina ord underlättar oerhört mycket... när man är ensam så blir man glad över varje besök. Så tack snälla... Varm kram..
Skicka en kommentar