måndag 12 september 2011

Här spelas det julmusik ikväll...

... av många olika anledningar.

Den främsta ligger i behovet av mycket lugn och ro nu, mys på högsta nivå, och att kunna lyssna mellan rader. Å det... det kan ju varenda mamma fixa till när det behövs!
Carolina. Hon är duktig. Stark och duktig. Men jag ser hur trött hon är när kvällen kommer... jag hör hur hon anstränger sig för att verka uppåt... och jag märker hur saker som ensamhet och rädsla för att inte klara av tär på henne.
Ikväll hade hon huvudvärk igen... ikväll ville hon "bara vara liten igen" som hon sa.

Nu har hon gått och lagt sig... och jag sitter ensam kvar i soffan.

Jag förstår så väl. Hon har fått lämna, och blivit lämnad så mycket de senaste åren. Hon har också rätt nyligen lämnat en av de tryggaste punkterna hon hade i tre år... gymnasiet och sina två bästa kompisar där. Å jag vet hennes känsla... "lämnad igen". Det spelar ingen som helst roll hur förklarligt och riktigt ett lämnande är idag... känslan över att någon lämnar henne, tas ifrån henne är ju den känsla hon känner igen, och fasar för... den som alltid finns där... och som gör ont. Nu måste hon börja om igen... med ny skola, och nya kompisar.

Jag förstår så väl. Hur hon lider av att bara ha mig omkring sig. Som den enda tryggheten hon har kvar. Alla de som hon växte upp med... stor familj med släkt och vänner... de flesta försvann ju när Sven-Erik blev sjuk.... och de flesta är fortfarande lika försvunna. Tänk bara att ha någon att ringa till när man blir galen på sin mamma... som jag gjorde... och ringde till min mormor. Det var, och är fortfarande svårt för henne att acceptera och förstå det... och för mig med, om jag ska vara ärlig!

Hon har börjat på universitetet... med många många nya måsten och intryck att klara av.

Jag är orolig... så nu blir det mycket mys och juligt här framöver!

..........

Nu är jag trött... ögonen vill bara åka igen. Egentligen så hade jag tänkt skriva om den här fantastiska grannen G som jag har... och som har räddat både Carolinas temafest till helgen, och som igårkväll bjöd in mig på kaffe och surrmys. Men jag orkar inte mer för ikväll...

Det finns så mycket som jag inte skriver om, också det av olika anledningar. Men allt är inte vad det ser ut att vara...

2 kommentarer:

Anonym sa...

cHej
Du skriver som om det var mina egna känslor till min dotter som du satt ord på. Känner så väl igen mig i allt, enda skillnaden är att min man är död både kroppsligt och psykiskt, han finns inte alls längre.
Stor kram till dig

Elisabeth sa...

aNONYM: Tack snälla för dina ord! När man delar en stark känsla med någon så delar man styrka. Mellan dina rader så kan jag också känna den sorg du skriver om... en sorg där orden inte räcker till. I tanken skickar jag, från mitt djupaste hjärta nu, en riktigt riktigt varm kram till dig.. du modiga som vågade skriva om din sorg. Tack snälla snälla du! Varm kram..