onsdag 7 september 2011

Det är väl någon slags process...

... tänker jag. Att idag sitta och lyssna på musik som på olika sätt berört mig i livet. Hela livet. I tiden förut, innan livet rasade ihop, kan jag inte minnas att jag satt så särskilt ofta och lyssnade på musik från min uppväxt och mina tonår. Det är som om jag måste hitta tillbaka till någonting som jag har tappat nu... kanske är det mig själv i vem jag var... vem jag är... och vem jag ska bli nu. Utan Sven-Erik. Någon slags process alltså...
Tiden med honom... musiken som vi delade... är svårare att lyssna till. För det mesta så lyssnar jag litegrann... känner gråten som vill upp... och så klickar jag bort det.

Sen tänker jag på ordet "sorg". Jag tycker det är ett svårt ord... mer som ett samlingsnamn för alla möjliga och omöjliga känslor som poppar upp lite hur som helst. Förut så trodde jag att "ha sorg" var detsamma som att gå svartklädd, alltid gråta och vara ledsen, aldrig vara glad, förlora all livsglädje, och nästan sluta leva. För mig var ordet sorg rena skräckfilmsscenariot...

Så Google är bra! Där kan man hitta rätt bra förklaringar på vad sorg innebär... och jag känner igen en hel del hos mig själv. Det finns en trygghet i det... "det är helt okay nu, Elisabeth, att känna som du gör".

"En stark känsla
Sorg är en stark känsla som tar mycket kraft av oss. Den kan göra att vi mognar, men den kan också förändra livet så att det blir mer tomt och beskuret. Människan är en helhet, och till henne hör också det som finns närmast, hemmet, familjen och vännerna. När vi förlorar något av detta bryts en relation och det blir tomrum omkring oss.

Precis som andra känslor som kärlek och glädje, hat och vrede, finns också sorgen med oss hela livet. Glädjen och sorgen är varandras motpoler men också varandras förutsättningar precis som livet och döden är det.

Sorgen är en process. Den ändrar sig från dag till dag. Den kan följas som en slingrande stig i ett landskap där man gång efter annan kommer fram till nya utsiktspunkter. Ibland tycker man sig se samma saker som förut, men riktigt lika är det ändå inte. Landskapet förändras hela tiden. Denna vandring, denna process, brukar kallas för sorgearbete."

..........

Nu blir det upp ur soffan... ta lite mer alvedon... gå ut i spöregnet med Pontus P igen... och sen blir det nog tillbaka till soffan.

Carolina hade en trevlig kväll igår... men hon var trött när hon kom hem. Korvgrillning och brännboll med nya universitetskompisar tog nog på!



2 kommentarer:

Anonym sa...

Så kloka ord du skriver. Jag önskar jag kunde trycka undan gråten när den kommer. Fast här väller den bara över, törs snart inte gå ut då mina ögon hela tiden är röda som en kräfta. Dessutom har jag fått telefon fobi, får panikångest då det ringer. I morgon kuratorn igen. Skönt. Därefter skall jag gå och fixa mitt hår och förhoppningsvis bli piggare. Ha nu en bra dag på din soffa och huka dig väl för regnet när du går ut med Pontus P.
Kramar i massor.
Ingabritt

Elisabeth sa...

iNGABRITT: Tack, min vän! Nej, du ska inte önska det... gråt om du behöver det! Det finns mycket läkning i tårar... jag vet det, men själv har jag svårt med det.
Det är helt förståeligt att du mår som du mår nu... du har ju förlorat din R. Det skulle nog vara mer konstigt om du inte reagerade alls... Hoppas du får en fin dag imorgon, och självklart... att du blir fin i håret! Varm kram..