fredag 16 september 2011

Mellan två sms...

... så ryms en annan verklighet.

Sms från Carolina. Kl.14.50
"Nu är jag framme. Kommer hem på ett tag, och då ska vi ha MYS!! :) Kram"


Telefonsamtal från Desirée. (Sjuksköterskan på Sjöjungfrun..)

Hon vill berätta lite hur läget med Sven-Erik är nu... och som alltid så lägger hon fram det med sån varsam försiktighet. Hon berättar lite av det jag redan vet... med maten och blöjor nu... att han blivit sämre. "Det är ju så här det är med den här sjukdomen... det är ju den här vägen det går" säger hon också. Sen berättar hon att han inte längre förstår när de vill hjälpa honom... till exempel med att tvätta honom... och han blir arg.
Det är svårt att höra. Det gör ont.
"Blir arg?" tänkte jag, men kom mig inte för att fråga "Hur arg då... hur blir han då... blir han så arg att han fäktar till dom... eller vill slåss... eller skriker... eller vad??"
Jag kan bara inte ta in det... min Sven-Erik arg?? Jag har nästan aldrig sett det... förutom de gånger då han blev det efter att han blivit sjuk. Utbrotten hemma. De som jag förträngt.. de som jag inte vill minnas.
Vi pratade om mer, men nu minns jag bara små fragment av det. Allting blev så... ja, bara att försöka hålla rösten stadig.
"Vi får ta en dag i taget nu, Elisabet... nu är det så här... och så får vi se längre fram... ta nu hand om dig och Carolina... och så hörs vi mer" avslutar hon. Med samma omtänksamma röst...
"Tack snälla Desirée... att jag kan känna mig så trygg i hur ni finns där för Sven-Erik nu... det här skulle inte ha gått utan er... ni är en livlina både för Sven-Erik... Carolina... och mig nu... tack snälla!" avslutar jag.

Sms till Carolina. Kl.15.06
":) :) :) Jajjebox gumman! Å nu ska jag strax baka julmysarkaka! Ha det kuligt nu, så ses vi på en stund! :) Kram snyggmamma..."

2 kommentarer:

Anonym sa...

Det är så tufft när det blir så. Min R har oxå visat sin aggresivitet, ngt som vi i familjen knappt upplevt. Jag for så illa varje gång dom informerade mig om det. Så nu kommer massor med kramar för det behöver du.
Ingabritt

Anonym sa...

Fina Elisabeth!
Jag har inga ord.....men skickar många varma tankar och hjärtevarma kramar till dej och Carolina!
Kia