Hur i helvete är man funtad...

... i huvudet när man inte ens nu, när man vet hur svårt hon har det, väljer att inte finnas där för henne? Varje dag om så vore... den sista och svåraste tiden.

Hennes pappa sitter ihopkrupen som ett skal på ett demenshem. Hon har sett honom. Hon måste bära den bilden varje dag i resten av sitt liv. Hon vill inte se honom mer. Hon måste sitta här och vänta på att han ska dö ihopkrupen som ett litet barn. Kan det bli så mycket värre?
Allt detta vet dom... och ändå väljer de att inte låtsas om henne. Släkten.

Hon försöker att låtsas inför omvärlden att allt är så bra... förfina och försvara... överse och förlåta hela tiden...vara tacksam för de små smulor hon får.. hon vill ju så gärna... och ändå berättade hon ynkligt om gråtet på hallgolvet tidigare idag. Om hur hon gråtit för hur ensam vi är, och hur ont det gör... att hon skäms för att berätta för alla om sanningen, och hur de har behandlat henne... om hur hon inte vågar tänka på Sven-Erik för hon klarar inte av det. Hur länge till ska hon behöva låtsas... lillgumman min?

Vad är det som ska till för att ni överhuvudtaget ska kunna fråga hur hon mår? Att han ska dö först? Komma på en begravning och visa sitt deltagande då?

Hon har gått och lagt sig nu... och det får bli som det kan med skrivet. Antagligen så retar jag väl upp de som känner sig berörda... förhoppningsvi så gör jag det, men som den förtvivlat förtvivlade tigermamma jag känner mig nu, så struntar jag i det. Jag skriver heller inte så ofta... mycket av samma anledning som Carolina. Jag orkar inte heller... för allt vad input och pepp måste gå till Carolina nu. För att hon... vi... ska överleva det här... utan hjälp.

Det värsta är att jag vet att de läser både min och hennes blogg... så jag skriver det igen... hur i helvete är ni funtad i huvudet som människor?

Skrivet i natten av en stark, men förtvivlad mamma...

Jag har sagt till alla...

... att det går sämre nu.
Elller rättare sagt, jag har sagt till alla att det är så mycket sämre med Sven-Erik nu... fast än de redan vet... och att för Carolina så var det det svåraste mötet att se sin pappa, och att den bild hon fick med sig var den sista... jag har sagt det.
Inte för att jag tror det gör någon större skillnad... och vi får bara "hitta på lite" starkare här hemma.

Som att Carolina gnolade i duschen imorse... precis som jag gjorde vid grötkastrullen.

... och nyss så skrattade vi åt Carolina som hällt paprikapulver i gröten istället för kanel!!

En vinterpromenad...

... på gamla välkända stigar. Himlastigen...

Idag gratulerar vi Emil...

... grannens Emil!
Nyss ringde grannen på dörren, och frågade om vi ville ha tårta. De hade firat sin Emil idag, och nu när de skulle åka bort så tyckte hon att det var synd att kasta bort en halv nyinköpt Princesstårta från NK. Så den vänliga grannen kom att tänka på oss... kanske ville vi ha lite tårta till gofika ikväll?
Jag blir lika förundrad på denna granne vareviga gång... hon måste ha någon slags inbyggd empatisk telepatiförmåga... då hon så ofta tycks veta när det går som tyngst.
Stort grattis på din födelsedag, Emil! Ditt namn betyder vänlig... en egenskap som jag vet att du har, precis som din mamma. Grattis!

Hmm... vad ska jag skriva mer då? Nja, det blir nog inte så mycket mer, tror jag. Förutom några små utkast som jag skrev tidigare, men som inte blir mer just nu.

"Så lätt att bli sedd i glädjen. När det är precis lika viktigt att bli sedd i sorgen.
Så vi stoppar undan sorgen, och vågar inte låta den få vara det den är, bara en annan del av vårt liv."

" Vid köksbordet idag så pratar vi lite om Sven-Erik. Men i stort sett så konstaterar vi bara att vi kan inte prata om det. Ingen av oss har rösten för det... och vi säger som vi brukar: "Vi får tänka bort det för att överleva". Så vi fikar färdigt, byter tonläge, och pratar istället om vad vi ska hitta på för gofika till filmen ikväll."

..........

De fina kommentarer jag fick i mitt föregående inlägg förtjänar, förutom svar, ett eget inlägg... men jag måste tänka lite först.

Nu är jag där igen...

... och jag förstår inte varför jag hamnar i det här tänket lite nu och då.
Stundtals så känns det viktigt att skriva om dagarna som går... och stundtals, som nu, så känns det nästan meningslöst att skriva om kämpiga vardagar och annat trist i det här väntrummet.

Natten är här... Carolina har nyss gått och lagt sig... och Pontus P ligger sedan länge och snarkar i sin korg. Jag sitter i vardagsrumssoffan och skriver. I dag har jag varit på RK hela dagen... Carolina har suttit vid köksbordet och pluggat... vi åt gröt till middag... vi såg "The holiday" på teven och gofikade hennes hembakade kaka till den.
Jag menar.. vad är det för viktigt med sånt skriv? Vad är det för viktigt att komma ihåg sånt?

Eller ska jag skriva om hur jag vaknar varje morgon med det sista besöket hos Sven-Erik på näthinnan... och att jag varje dag måste försöka tänka bort det. Å hon måste göra likadant. För annars skulle det ju inte att gå det här... iallafall inte som läget är nu... där han just nu sitter i en fotölj och sover... men att snart sitter han inte ens där.

Eller ska jag skriva om hur vi hittar på och hittar på... allt för att överleva det. Ja, men det har jag skrivit om länge nu... gofika... prova parfym på stan... se film på teven... baka... och ständigt upprepa hur bra vi ändå har det.

Ensamhet och sorg... ja, det blir bara upprepningar det också.

Mamma... och oron för henne. Upprepning där också...

Framtiden... jo, men den finns där. Kanske skulle jag skriva om mina drömmar istället... de där som jag använder som pepp både för mig själv och Carolina varje dag. Men jag skriver ju om det också rätt ofta...

Klubbarna för inbördes beundran. Jag har länge vetat att de finns... men aldrig har jag sett dem så tydligt som nu. Dess medlemmar har två starka egenskaper... de har ingen självinsikt, och de har låg självkänsla. I dessa klubbar så söker man bekräftelse av de andra medlemmarna, vilka alltid rättfärdigar ens handlande, och varje form av uselt beteende. Är det bara jag som har stött på dem, tänker jag. Å förresten... jag har skrivit om dem många gånger här... inte så uttalat kanske... men ändå. Så det vore ju heller inget nytt under solen...

Hur ärlig ska man vara.... egentligen? Vad är det för blid jag ger om jag hela tiden väljer att inte skriva om de som gör oss illa?

Skriva om någe helt annat. Går det... i det här läget? Då allting är så fokuserat på just nu... väntrummet två dagar i taget. Jag vet inte... men jag skulle mycket hellre vilja skriva om någe roligt. Än det här väntrummet, menar jag...

Sist, men inte minst, så tänker jag på alla dom som läser här. Å jag vet att jag har skrivit det förut (det också), men jag tänker rätt ofta, hur roligt kan det vara att läsa en blogg där det aldrig tycks bli ljusare? JAG visste ju att resan skulle bli lång... att det bara skulle gå åt ett håll... att vi måste igenom det här, hur lång tid det än skulle ta... men alla andra? De måste ju tröttna, tänker jag, I alla fall skulle nog jag ha gjort det efter så här lång tid... tror jag. Å folk har väl fullt upp med sina egna bekymmer... vilket jag verkligen förstår.
Det jag egentligen menar är att jag hellre skulle vilja skriva om ett roligt och positivt liv...
....

Som vanligt så blev det ett ganska rörigt skriv, och inte så särskilt bra heller. Jag är egentligen alldeles för trött. Men för mig är det här en svår fråga... och som med så många andra tankar och funderingar nu... så vill den ta plats. Det är väl någon slags process det här också kanske... eller så har jag bara tröttnat på att skriva om hur kämpigt det är?

Som sagt... jag vet inte. Sen så tycker jag verkligen inte om att de som läser här använder mitt skriv i sina klubbar.

En gång så ljög jag...

... blir en annan bra rubrik. Om någe viktigt som bara poppade upp i mitt sinne nu. Säkert har jag ljugit fler gånger i mitt liv, men det här var den första och största lögnen jag minns från det jag var liten... jag var nio år, gick i tredje klass, och var mobbad.

En gång så ljög jag att min pappa hade en godisfabrik. Å varje morgon så satt jag där på bänken utanför vårt klassrum på Getbergsskolan och lovade mina klasskompisar samma sak... att han skulle komma dit med en stor lastbil fullastad med godis... och att alla skulle få precis det godis dom tyckte om. Å varje morgon så fick jag också säga "ja, men han kunde inte komma idag... för att... för att..." och vad jag skyllde på minns jag inte. Det var väl olika för varje dag, gissar jag... och den bubblan hann aldrig spricka för när min pappa upptäckte att jag sprang på stan istället för att vara i skolan, så sprack en annan bubbla istället.

Den att jag varit mobbad ganska länge... både av läraren och klasskamrater. Åkt på stryk... blivit utfryst.. blivit skrattad och hånad åt... varit rädd... och knappt vågat gå hem då dom stod och väntade.
Min pappa hade aldrig någon godisfabrik... han var bilförsäljare på Bilaktiebolaget! Han slog näven i bordet och rektorn skrev under, av ren skräck antagligen, min förflyttning tillbaka till min gamla skola.

Idag är jag över femtio år... men ärren över min pappas godisfabrik kommer jag nog att bära med mig livet ut.

Hemlagade köttbullar...

blir en bra rubrik ikväll! Inte för att hemlagad mat brukar saknas på vårt middagsbord, men köttbullar är någe som jag sällan har lyckats med, och följdaktligen så har det heller inte serverats så särskilt ofta hos oss.
Men ikväll bjöd Carolina på just det... hemlagade köttbullar. Det kändes så lyxigt... att komma hem från RK... sätta sig vid dukat bord... och bli bjuden på så himla god mat!
Tack snälla gumman... och tack också för den goda kakan som du bakat till kaffet!

Sen... jag skulle skriva om jul- och nyårshelgen. Men jag orkar inte det just nu, känner jag. Mina stolpar för de dagarna får vara kvar där de är så länge...