tisdag 3 januari 2012

Nu är jag där igen...

... och jag förstår inte varför jag hamnar i det här tänket lite nu och då.
Stundtals så känns det viktigt att skriva om dagarna som går... och stundtals, som nu, så känns det nästan meningslöst att skriva om kämpiga vardagar och annat trist i det här väntrummet.

Natten är här... Carolina har nyss gått och lagt sig... och Pontus P ligger sedan länge och snarkar i sin korg. Jag sitter i vardagsrumssoffan och skriver. I dag har jag varit på RK hela dagen... Carolina har suttit vid köksbordet och pluggat... vi åt gröt till middag... vi såg "The holiday" på teven och gofikade hennes hembakade kaka till den.
Jag menar.. vad är det för viktigt med sånt skriv? Vad är det för viktigt att komma ihåg sånt?

Eller ska jag skriva om hur jag vaknar varje morgon med det sista besöket hos Sven-Erik på näthinnan... och att jag varje dag måste försöka tänka bort det. Å hon måste göra likadant. För annars skulle det ju inte att gå det här... iallafall inte som läget är nu... där han just nu sitter i en fotölj och sover... men att snart sitter han inte ens där.

Eller ska jag skriva om hur vi hittar på och hittar på... allt för att överleva det. Ja, men det har jag skrivit om länge nu... gofika... prova parfym på stan... se film på teven... baka... och ständigt upprepa hur bra vi ändå har det.

Ensamhet och sorg... ja, det blir bara upprepningar det också.

Mamma... och oron för henne. Upprepning där också...

Framtiden... jo, men den finns där. Kanske skulle jag skriva om mina drömmar istället... de där som jag använder som pepp både för mig själv och Carolina varje dag. Men jag skriver ju om det också rätt ofta...

Klubbarna för inbördes beundran. Jag har länge vetat att de finns... men aldrig har jag sett dem så tydligt som nu. Dess medlemmar har två starka egenskaper... de har ingen självinsikt, och de har låg självkänsla. I dessa klubbar så söker man bekräftelse av de andra medlemmarna, vilka alltid rättfärdigar ens handlande, och varje form av uselt beteende. Är det bara jag som har stött på dem, tänker jag. Å förresten... jag har skrivit om dem många gånger här... inte så uttalat kanske... men ändå. Så det vore ju heller inget nytt under solen...

Hur ärlig ska man vara.... egentligen? Vad är det för blid jag ger om jag hela tiden väljer att inte skriva om de som gör oss illa?

Skriva om någe helt annat. Går det... i det här läget? Då allting är så fokuserat på just nu... väntrummet två dagar i taget. Jag vet inte... men jag skulle mycket hellre vilja skriva om någe roligt. Än det här väntrummet, menar jag...

Sist, men inte minst, så tänker jag på alla dom som läser här. Å jag vet att jag har skrivit det förut (det också), men jag tänker rätt ofta, hur roligt kan det vara att läsa en blogg där det aldrig tycks bli ljusare? JAG visste ju att resan skulle bli lång... att det bara skulle gå åt ett håll... att vi måste igenom det här, hur lång tid det än skulle ta... men alla andra? De måste ju tröttna, tänker jag, I alla fall skulle nog jag ha gjort det efter så här lång tid... tror jag. Å folk har väl fullt upp med sina egna bekymmer... vilket jag verkligen förstår.
Det jag egentligen menar är att jag hellre skulle vilja skriva om ett roligt och positivt liv...
....

Som vanligt så blev det ett ganska rörigt skriv, och inte så särskilt bra heller. Jag är egentligen alldeles för trött. Men för mig är det här en svår fråga... och som med så många andra tankar och funderingar nu... så vill den ta plats. Det är väl någon slags process det här också kanske... eller så har jag bara tröttnat på att skriva om hur kämpigt det är?

Som sagt... jag vet inte. Sen så tycker jag verkligen inte om att de som läser här använder mitt skriv i sina klubbar.

15 kommentarer:

Marjatta sa...

Ett skriv direkt från hjärtat låter bra vännen..det är för din skull du formar orden, men också för min.. jag läser alltid med tacksamhet allt ditt värdefulla skriv, visst vill vi väl alla skriva om positivt, och roligt men fullt så enkelt ser, och är inte livet fullt ut för någon människa..absolut inte för de energi tjuvar som använder ditt skriv i sina klubbar, personligen tycker jag riktigt synd om dessa fattiga människor..de borde skaffa sig ett eget liv ..ett rikt liv där man vågar berätta sin livs historia..i sorgen prövas den värdefulla vännen..den finns alltid där, och viker aldrig från ens sida, som jag känner vännen min i din *fattigdom* är du en av de rikaste människor på jorden..du har vänskap med stort hjärta, och stor empati runt om i landet, som gråter med dig när du är ledsen, och skrattar med dig när du är glad..det är värme som bär. Ibland tappar man sitt ord men vännen tappa aldrig din penna, och ditt mod..skriv när du orkar för vi som följer dig, och din fina Carolina på vägen tröttnar aldrig på ditt värdefulla skriv. Ljus, och Kärlek till dig, och de dina..Önskar en bra dag, och Kramar om i det svåra.

Gen sa...

Hej min vän
Du gör helt rätt att skriva av dig o jag har läst din blogg varje dag Livet är svårt för dig o din dotter nu Jag miste min man för tre år sedan o jag mår inte alls bra alla dagar hade levt med honom i 45 år Kan känna dagar att jag bara önskar att jag fick slippa finnas till Det är skönt att ni har varandra jag är ensam i min sorg o dessutom fick min enda syster inte leva heller den som verkligen stöttade mig Nu blev jag lite sentimental men jag vill bara säga att jag förstår dig o din sorg Kramar

Anonym sa...

Jag läser din blogg varje dag. Känner dig inte och bor långt bort från dig. Men jag hämtar styrka i det du skriver. Jag väntar mig inte en rad positiva glädjeyttringar hela tiden i ditt skrivande för sådant är inte livet. Det är mera en förmåga att ta vara på de där små stunderna av lycka och det är du så bra på. /Ann

Pisan sa...

Jag läser. Varje dag. Tycker du är fantastisk. Klubbarna för inbördes beundran har jag stött på flera gånger. Flera gånger har jag blivit sååå ledsen för att det så tydligt visats att man inte bör göra sig besvär att försöka ta sig in där. Men nu struntar jag blankt i deras fåniga klubbar.
Kramar från mig ♥

Lovely Little Queen sa...

Jag varken kan eller vill sluta läsa din blogg Elisabeth! Även om jag sällan skriver några kommentarer så läser jag alltid. Jag är inne minst en gång om dagen och kollar om du skrivit något, jag vill veta hur det går för er. Det gör nästan alltid ont i hjärtat när jag läser hos dig, men jag skulle inte vilja vara utan det. Jag tror att du berikar och hjälper andra med dina ord, åtminstone får jag ett annat perspektiv på livet och vad som är viktigt. Jag och Carolina är lika gamla, så det kunde lika gärna varit jag.. därför känns det viktigt att försöka förstå. Kram på er!

Anonym sa...

Kära Du! Jag känner igen så mycket i dina skriverier. Och även hur oförstående människor kan vara som inte har vandrat den här vägen. De vet ingenting om hur länge man går med oron som man inte ens vill erkänna, alla små tecken man ser men inte vill tolka rätt. Skyller på trötthet, tankspriddhet, mycket att göra. Hur man börjar ifrågasätta, hur lite hjälp man får från början från vårdcentral och sjukvården. Hur man gradvis får ta över allt ansvar för att hemmet och ekonomin skall fungera, då ens partner inte längre kan och förstår som förr. I tre år förfalskade jag min mans namn på postgiroblanketterna, för han kunde inte komma ihåg hur man skrev, bara ett exempel. Hur man får förklara att man måste dra ner byxorna innan man sätter sig på toalettstolen, ett annat exempel. Hur rollerna förskjuts så sakteliga. Från att vara den person som man litat och stöttat sig mot, blir man nu inte längre maka och partner, utan mer och mer vårdare. Hur man nöts mer tills man inte längre orkar sköta sitt eget yrkesarbete, utan blir hemma som skötare på heltid, dygnet runt. Hur man skäms, när den dagen kommer att man börjar umgås med tanken på ett annat boende för sin käre, hur man skäms även för att man oroar sig för ekonomin. Hela hans pension går ju åt till att betala det särskilda boendet. Vad har man själv att leva på, inget jobb och sönderbränd inpå själen.
Jag önskar ingen att gå igenom detta, men jag önskar att de som är mest oförstående skulle kunna vandrat i mina skor i ca två månader den sista svåra tiden här hemma.
Sen skriver du då och då om hur trist det måste vara att följa din blogg, men det är det inte. Du är en så klok kvinna, önskar bara att du kunde nå ut till flera. Däremot blir det inte så ofta att jag kommenterar, det är så lite jag kan säga annat än att jag förstår hur skör man blir och hur lång tid det tar innan man kommer igen. Du har ju dessutom din man i "livet". Det går ju inte att göra avslut då i alla fall inte på alla plan.
Önskar dig och din dotter allt gott för år 2012. / Sylvia (Pantersylvia)

Elzie sa...

Jag tycker att du skriver bra. Och hur lätt är det inte för alla oss andra att hamna i samma situation som du? Eftersom vi är äldre än ni så blir det ju inte så tidigt som ni fick uppleva det, men den dan kan komma när vi får samma tankar och idéer som du har just nu. Så man behöver inte slå sig för bröstet och tycka att man är så duktig på allt. För en vacker dag så....!
Ha det så gott ni tre (ja PP också!).
Kram Elzie

Annika sa...

Hej!

Nej jag tröttnar aldrig på din blogg, även om jag vet att det bara går åt ett håll för S-E, så ger det mig styrka att själv våga och orka skriva om min demenssjuka pappa.
Jag antar att du behöver få ur dig dina tankar, och det är ett sätt att bearbeta dina tankar och känslor. Jag läser din blogg varje dag! Sluta aldrig att skriva!
Den har hjäplt mig och gett mig styrka att våga och orka.

Kram Annika I Ystad

Anonym sa...

Hej!
Du har ärligt berättat hur det känns och det är starkt. Någon annan, som också skriver, finns på bortmedskammen.blogg.se.
Kram och gott nytt år

Unknown sa...

Du skriver ur hjärtat, och det kan aldrig vara fel.
Att läsa Din blogg...det är, bortom det sorgliga, att glädjas åt Din styrka genom känslostormen, och så önskar jag Dej det bästa när den klingat av...

Kramen från Eva

Ruta Ett sa...

Men du skriver väl för dig själv och för C. Det är bra att ha en ventil att pysa i när det behövs. Det är många som blir tröstade och hjälpta av att kunna läsa om er situation. Tänk inte på hur läsarna uppfattar dina ord. Det är ju lätt att sluta läsa om man inte tycker om din blogg.
De som använder ditt skrivande i andra syften tycker vi bara synd om och ignorerar.
Bästa bamsekramen till dig.

Elisabeth sa...

mARJATTA: Tack, min vän! Jag har skrivit så mycket om bärkraft att det nästan känns uttjatat nu - men ändå så är det så det är.. dina, och andras ord, ger oerhört mycket styrka nu. Mer än jag någonsin kunnat tro... så tack snälla! Energitjuvar av det här slaget är fattiga människor.. och jag kan bara hålla med dig.. det är synd om dem. Å det sorgliga är deras oförmåga och ovilja att finnas för andra än egna klubbmedlemmar. Ja, det kan låta cyniskt och elakt.. men jag har ju sett det länge nu. Sen det här med mitt skriv.. det ÄR svårt. Men jag tackar dig ändå.. av hela mitt hjärta.. för om något av det jag skriver kan ge styrka till någon annan... ja, då blir jag glad. Så tack snälla igen! Varm kram..

gEN: Tack, min vän! Ja, just nu är det svårt. Jag vet att du vet... att du förstår rätt bra hur det är. Sen så kan jag mycket väl förstå din sorg och saknad efter både din man och din syster.. och än om tiden har god läkningsförmåga, så tror jag att sorg och saknad efter någon kär är något man får bära med sig så länge man lever. Men sen så tror jag också att det finns en mening med allt.. och kanske fick just jag vara frisk och överleva för att det finns fler än en mening med just mitt liv. Jag brukar tänka: "jag har fått ett liv att förvalta, en gåva.. och det är upp till mig att göra just det!" Det lät kanske klämkäckt det här - men någonstans inom mig så är det en av mina starkaste livlinor just nu. Speciellt nu. Tack för att du förstår.. och tillsammans, som jag f ö tycker är ett av de vackraste ord som finns, så hoppas jag att sorgen ska förena, precis som glädjen gör det. Varm kram..

Elisabeth sa...

aNN: Tack, snälla du! När man läser att det man skriver har betydelse för någon annan.. ja, det finns oerhört mycket bärkraft i det. Att någon inte bara läser om "eländet" utan också läser om hur vi hittar ljusglimtar som tar oss framåt. Tack snälla för det! Fast ibland kan jag känna... nja, jag vet inte om det är avundsjuka, men ibland skulle jag så gärna vilja skriva om soliga dagar, utlandsresor, spa-behandlingar och shopping... ja, du vet. Inte för att jag skulle vilja fylla mitt liv, och mitt skriv med såna fantasidagar.. utan det är nog mer tanken på ett liv utan sorg och svårt som lockar! Varm kram..

pISAN: Tack, snälla du! Ja, dessa klubbar finns överallt! Men jag skulle aldrig få någe medlemsskap där.. för det skulle krävas att jag skulle stå upp för både mobbning och utfrysning i olika grader, och beroende på klubb. Både du och jag ska nog vara glada över att vi inte platsar där.. än om jag önskar att det fanns klubbar som värnade alla... oavsett medlemsskap eller ej. Varm kram..

Elisabeth sa...

Nej... nu får jag avbryta skrivet lite. Återkommer...

Gnällspikar och livsflanörer sa...

Jag tänker min guldströsslande vän att du skriver för din egen skull och om andra inte vill ta del av det så behöver de inte det... Sen tänker jag att oavsett om det du skriver upplevs negativt eller som ett positivt "kul" liv så är det ju fortfarande en tolkning utifrån läsarens perspektiv men också att livet är inte alltid "kul". Det vet ju vi!

Din styrka som jag ser (tolkar) det är ju att trots det ledsamma och mindre "kul" så ser och uppskattar samt skriver du också om guldströsslet som ändå glimmar till. "Kul" är ju egentligen inte alltid det "stora", "kul" är ju också alla de värdefulla varagsglimtarna, de där som får en att orka gå på... Stora strösslade kramar vännen!!!