... hur lång tid Sven-Erik har kvar.
Men vad jag vet är att vi inte åker dit varje dag och finns med honom nu. Kanske, och mest troligt, så hade det varit lättare att göra det oftare om vi sedan sluppit åka hem till ett bara vi två. Iallafall så hade det varit lättare att bära det dåliga samvetet, och förlåta sig själv om vi bara hade synts. Men så är det ju inte, än om Carolina har....
Nej, jag tog bort resten. Min frustration och bitterhet hjälper ingen. Skrivet blir knepigt då jag väljer att inte skriva mer detaljerat om vad som händer... och inte händer. Men alla med empatiförmåga förstår ju hur svårt det är att se sin dotter lida... och vara så ensam.
Jävla människor. Skriver jag iallafall!
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
2 kommentarer:
Ni syns för mig! Även om den trösten är så liten i det stora och svåra som ni går igenom nu.
Sänder många varma tankar till både dig och Carolina och önskar er ro i de små stunderna som ni trots allt kan hitta.
/Ann
ann: Tack Ann! Om du bara visste hur mycket sådana ord bär.. de är bokstavligen ett broräcke att hålla i när man är osynlig. Varm kram..
Skicka en kommentar