... blir en annan bra rubrik. Om någe viktigt som bara poppade upp i mitt sinne nu. Säkert har jag ljugit fler gånger i mitt liv, men det här var den första och största lögnen jag minns från det jag var liten... jag var nio år, gick i tredje klass, och var mobbad.
En gång så ljög jag att min pappa hade en godisfabrik. Å varje morgon så satt jag där på bänken utanför vårt klassrum på Getbergsskolan och lovade mina klasskompisar samma sak... att han skulle komma dit med en stor lastbil fullastad med godis... och att alla skulle få precis det godis dom tyckte om. Å varje morgon så fick jag också säga "ja, men han kunde inte komma idag... för att... för att..." och vad jag skyllde på minns jag inte. Det var väl olika för varje dag, gissar jag... och den bubblan hann aldrig spricka för när min pappa upptäckte att jag sprang på stan istället för att vara i skolan, så sprack en annan bubbla istället.
Den att jag varit mobbad ganska länge... både av läraren och klasskamrater. Åkt på stryk... blivit utfryst.. blivit skrattad och hånad åt... varit rädd... och knappt vågat gå hem då dom stod och väntade.
Min pappa hade aldrig någon godisfabrik... han var bilförsäljare på Bilaktiebolaget! Han slog näven i bordet och rektorn skrev under, av ren skräck antagligen, min förflyttning tillbaka till min gamla skola.
Idag är jag över femtio år... men ärren över min pappas godisfabrik kommer jag nog att bära med mig livet ut.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
2 kommentarer:
Det var en hemsk berättelse om hur du hade det i skolan. Tyvärr är det inget fenomen som upphört. Jag tycker att det var en fiffig lögn du drog till med för att rädda ditt skinn. Den hade väl också något gott med sig att din pappa fick reda på hur du hade det och att han gick till rektorn och slog näven i bordet. Det borde finnas fler såna fäder och mödrar.
Ha det gott
Bamsekramar...som vanligt...
rUTA ETT: Nej, och det är ju det som är så hemskt.. att det fortfarande får förekomma. Jag skriver "får" för någonstans måste det ju finnas en acceptans för detta, då det inte upphört. Vad värre är att det börjar i skolan, och sen så tar vi med oss det till vuxenvärlden där det finns en nästan osynlig acceptans av att frysa ut och/eller göra illa på annat sätt. Varm kram..
Skicka en kommentar