Klockan är snart sju...

... och det är en annorlunad morgon. Igen då.
Jag sitter i köket, Carolina står i hallen och fixar håret, och i vardagsrummet ligger min syster och sover. Hon kom igår...
"Mamma mår inte så bra"... hur många gånger har jag skrivit det? Å nu skriver jag det igen... mamma mår inte så bra.
Vad förämringen beror på just nu vet vi inte... men det är kämpigt för henne. För pappa med. Jag skriver inte så mycket mer om det... hur dålig hon var när jag kom dit igår. Har vi tur, vilket jag bad Gud om inatt när jag gick och la mig, så kanske det vänder. Igen då.

Å det är då allting annat... precis allting annat... måste få vara.

Jag har legat vaken halva natten...

... och ångrat vad jag skrev i går kväll.
Eller iallafall ångrat att jag la ut det... det hade nog varit bättre att göra som jag brukar... sparat ner det som ett utkast istället. Funderat om jag ska gå upp och ta bort det...

Nu är det en ny dag... och nu känns det fegt att ta bort det. Det är ju så här det är... och så här jag känner. Så jag väljer att låta det stå kvar ändå... och så fortsätter vi... Carolina och jag. "Det ordner sig" som jag brukar säga till Carolina... och snart är det jul.

Idag blir det inget RK. Idag ska jag gå upp och vara med mamma. Hon är, som jag skrivit tidigare, inte så pigg... och pappa behöver träna med sin kör.

Så... en ny dag.

Jag blir så jävla arg...

... skriver jag nu. Egentligen så hade jag börjar skriva någe helt helt annat... om Sven-Erik och Carolina.... dom två... och lite av det liv, och de minnen som dom delade.

Men så.... blir jag bara så jävla arg mitt i alltihopa... och jag skriver "förlåt, Gud att jag svär" då jag inte tycker så särskilt mycket om svär... än om jag inte kan låta bli att använda det ibland... som nu! När det gäller den som är kvar... utan honom... Carolina... hans dotter. Den som kunde linda honom runt lillfingret hur lätt som helst...

För HUR är man funtad... egentligen... då man tycker att det räcker med fraser som "ja, du får höra av det om det är något", eller "du kan väl höra av dig", och sen.... när hon inte gör det, då tycker man att man har gjort sitt... och så bryr man sig inte vidare om det.
Nämen, jag blir verkligen verkligen så fullständigt.... ja, jag vet inte vad jag blir. Å "jävla arg" känns ganska milt uttryckt känner jag. Sen gör inte det här inlägget någe anspråk på att vara särskilt bra eller välskrivet heller... det stuntar jag i... det får bli som det kan.

En flicka som när hon var 14 år fick veta att hennes pappa skulle tas ifrån henne... en dödlig sjukdom som på det grymmaste och mest förnedrande sätt skulle ta hennes pappa ifrån henne. Sen fick hon lämna hemmet... flytta och börja om... se sin pappa förändras hemma allt mer till det sämre... svälja och glömma bort alla gånger han var dum mot henne på grund av sin sjukdom... säga hej då till honom när han till slut inte kunde bo hemma längre... och så, det grymmaste för ett barn... när ens pappa eller mamma tittar på en och undrar vem man är. Sen slutet... bli ett vårdpaket och ett skal... och sen dö ifrån henne. Säga hej då igen...

Men va f-n... (å förlåt igen Gud, men jag är rätt säker på att du vet hur förtvivlad jag är just nu) ... hur hur hur är man funtad när man inte ens i det läget kan komma till undsättning... utan gömmer sig bakom... ja, jag undrar vadå? Förstår dom inte hur mycket mycket mer som behövs?
Att bara pliktskyldigast använda några artighetsfraser till henne... ja, jag vet verkligen inte hur dessa människor är funtade! När de samtidigt gör sig så vinn om att till andra vilja framstå som så godhjärtade och vänliga människor...

Jag säger bara, som den mamma jag är... förbannade människor. Men jag måste kanske tänka: "Jordens oro viker, för den frid som varar. Döden allt förliker, himlen allt förklarar."



(Nu kommer jag ju som de flesta vet att få trista kommentarer... men det gör faktiskt inte så mycket... jag skriver som det är... skriver om hur det är... rätt upp och ner... och har inte det minsta behov av att behöva framställa mig som godhjärtad och vänlig... för jag ser inte mig själv på det viset. Jag är bara en människa som gör så gott jag kan... jag undrar bara varför dessa människor inte kan göra det?)

Söndagkväll...

... och jag har tänt det första adventsljuset igen. Dagen är över, och jag försöker att hitta de rätta orden... de som ska bevaras... och de som ska berätta om ljus och glädje för den här dagen... och det viktigaste ordet av dem alla... tillsammans.

Men det blir lite... ja, jag vet inte... det känns lite svårt att förmedla skyltsöndagsmyset nere på stan tillsammans med min lillebror F och hans familj... polkagris- och ballongköpet till barnen... gofikat på "Hedvigs hörna"... höra julsånger... glöggdoft överallt... se både röda och gröna tomtar... höra ännu mer julsånger... och så småningom åka upp till mamma och pappa och bjuda dem på lite adventsmysfika.
Det känns lite svårt för mamma såg inte så pigg ut...

Men vi gjorde vad vi kunde... och pappa hade julpyntat och tänt ljus överallt. Julmusiken åkte på... bordet dukades med både skinka, vörtbröd, glögg... och lite annat smått och gott. Tillsammans fick vi en stund som jag kommer att spara för alltid i mitt hjärta... med skratt och surr... barnen som sprang mellan teven och köksbordet... påtår med pepparkakor... mamma som satt där i sin stol och ville vara med... ja, det var ett tillsammans som... ja, jag skriver... tack snälla snällaste Gud för att jag fick den här stunden!
För som jag skrev nyss, mamma såg inte så pigg ut...

Pappa... min hjälte! Han gjorde mest...

Så här skrev pappa på sin blogg om lördagen:

"Så har då denna vecka gått,både med oro och glädje. Britt har varit dålig varje dag fram till i dag då hon påvisar en betydlig förbättring vilket ger oss en stor glädje! Hon är ju fortfarande väldigt kraftlös, men har varit uppe hela dagen och social,visserligen sittande. Jag har haft tvättdag,och mellan maskinerna har jag hämtat advents- och julsaker från förrådet och pyntat som hon vill ha det. Bjöd henne på god middag med gott kött,pommes o sås.Serverade henne sedan vid TV:n kaffe och bakelse i form som ett hjärta.Har under veckan övat julsånger med båda körerna samt spelat med mina damer på två ställen. Jag har möjlighet till detta tack vare våra barn Fredrik och Elisabeth som då snällt turats om att vara med Britt. Britt är också väldigt bestämd med att jag ska sköta det jag tagit på mej!Jag hoppas att Britts förbättring nu fortsätter så att vi får en orosfri jul. "


Idag är det söndag... så tack Gud för den här dagen!!
Tack Carolina för den här dagen..
Tack mamma för den här dagen...
Tack pappa för den här dagen...
Tack Fredrik med familj för den här dagen...
Imorgon är det måndag... så tack Gud för den här dagen!!

En fin 1:a advent till alla önskar Carolina och jag...

Liten julmysarfrukost...

... ska jag strax väcka Carolina med.

Julmys på Gustav garvares gata ikväll...

... med gofika och klä lilla granen.