Men glädjen....

... den där vackraste känslan som blir murbruk i det som ska bygga lycka i våra liv,  den söker jag alltid.

Idag är det kallt ute, rätt grått och trist.
Idag har jag ont i munnen igen.
Idag har jag skickat in mottagningsbeviset, och att jag inte kommer till bouppteckningen efter mamma.
Rätt mycket trist egentligen...

... men så mitt i det.

Idag kvittrar en röd liten fågel om att ge med hjärtat.
Idag finns en ängel som börjar på M.
Idag tog jag en alvedon så det slutade göra ont.
Idag, eller iallafall just nu, så försöker solen tränga igenom.
Idag läste jag nyss om mod och verklig glädje, av någon som
jag vet kämpar på därute:
"Nu har jag flyt i livet tjoho vad det går!
Det är ju så här det skal vara:) att det skal ta en sådan tid för tio öringen att trilla ner.Det var väl någon gång på 80-talet den försvan
igentligen."
 
Jag blir verkligen så glad... mitt i allt sorgligt och trist...   av sådant här murbruk av glädje!!

Tack!

Just nu ville jag skriva om sorg...

(... om den där känslan som rätt vad det är poppar upp i halsen på mig. Som i fredags, när jag på väg till Röda Korset gick förbi kyrkogården. Först så kunde jag säga "Hej, mamma" i tanken. Å det gick bra. Men sen när jag tänkte: "Nej, men så där brukar jag ju inte säga... jag sa ju jämt" hej på dig, gammeljänta" och så skrattade du"... då gick det inte. (Å det gör inte det nu heller märker jag... när jag minns det.)
Då kom bara denna stora stora längtan efter mamma... (å fy vad jag balra vill gråta nu) ... så jag skriver inte mer än att till slut började det göra ont i halsen. Det blir så när man får svälja och svälja.
Sen när jag gått förbi kyrkogården vände jag mig om lite och sa, högt den här gången: "Hej då, mamma... du är ju inte där".
Så gick jag vidare mot Röda korset... med ont i halsen.)

Nu tänkte jag radera alltihopa, men ångrade mig då jag tycker det är både viktigt och riktigt att få visa sin sorg. I min tidigare familj var det inte så... utan där skulle sorgen stoppas undan för vissa... för att bära de som tyckte sig ha större rätt att äga den.
Mamma berättade, när hon bodde hos oss, hur mycket hon i sin ensamhet gråtit där hemma och längtat efter sin mamma då hon gått bort.

Men nu.... bort med det här tänket! För så är det.... de tankar och känslor av den här sorten som poppar upp och vill ta plats får inget större utrymme här just nu. Här gäller istället att "klara skivan", och hitta vardagsljus som bär. Hur litet eller stort det än är...
Å jag säger ofta "det är inte riktigt min grej" det här med depp och nattsvart förtvivlan. Inte alls faktiskt! Men däremot så är det oerhört viktigt, både för Carolina och mig, och för alla människor, att få äga och visa sin sorg. Det är stor skillnad på det...

NU... kaffe och sockerkaka (...och INTE bakad av mig nu heller:)!)



Sen så måste jag säga... det är med hela min mamma-stolthet som jag tänker på Carolina som just nu sitter och pluggar på universitetet inför en stor tenta på onsdag...  "åh, vad du är duktig, gumman!!"


(Märker att det blev lite rörigt skriv nu... varken särskilt nyanserat eller objektivt...  men det får väl vara så då!)

På en hundpromenad...

... kan man se ett ljus.
Något att ta med hem sen...

8 bitar godis...

... blev fredagskvällens mys.
Ikväll blir det... ja, glass kanske.

(Inte så mycket att skriva om egentligen, men samtidigt viktiga bokstäver
om styrka och målmedvetenhet.)

Inläggets rubrik...

... hittar jag inga ord för.
Idag är det svårt att släppa tankarna på människors elakhet... bara för ett brevs skull.
Men jag måste...

För vissa människor...

... måste man belysa, och jämföra, vad tacksamhet och insikt egentligen handlar om.
Hur betydelsefullt det är att bli sedd för den man är... av de man älskar.

Min mamma gick bort en kort tid efter att hon fyllt 73 år. Jag var då 51 år gammal. Nästan till sitt sista andetag så visste hon vem jag var... hennes dotter. Å jag får bära med mig den gåvan i det liv jag har kvar... jag var hennes dotter in i det sista. Det är så så viktigt för ett barn... oavsett ålder.

Carolinas pappa började "gå bort" en tid efter att han fyllt 49 år. Hon var då 14 år gammal. Länge så försökte han behålla hennes namn i minnet... men redan innan hon fyllt 18 så hade han helt glömt bort det. Nästa år fyller hon 22 år... och han vet inte ens om att han har en dotter. Det är ingen gåva att få... och ingenting man vill bära med sig... att ens pappa inte ens visste om att man fanns den tid han hade kvar. Det är så så svårt för ett barn... oavsett ålder.

Så jag är tacksam.... tack snällaste Gud... för mammas "Å vad jag älskar dig, Elisabeth" dagarna före hon reste.
Men jag skulle utan att blinka byta med Carolina... att hon fått den gåvan istället. Från sin pappa.

(Det blev lite gråtvarning här nu, känner jag... å egentligen så skulle jag göra någe helt annat... bl a svara på kommentarer och fixa lunch... men det kändes viktigt att få ner det jag så ofta tänker på.)

.......

Sen är jag oerhört tacksam för de fina fina vänner jag har därute... och som jag har skrivit många gånger... utan er skulle det här gå mycket tyngre. Tack underbaraste människor... tack!!

Att vara modig och stark...

... finns lika många uttryck för som det finns människor.
För alla har vi vårt eget sätt att bygga det inom oss...
... och alla har vi vårt eget sätt att förmedla det.

Som igår kväll... Carolinas brev till sin storebror.
Brevet som aldrig kommer att bli avsänt. Hon skrev
det bara i sin bok - i sin blogg.

Idag är det tisdag.
En ny dag.
Ett nytt blad...

Carro... vad jag tycker att du är modig och stark!!