Det är svårt med bråk...

... när man bara är två. När det inte finns utrymme för annat svårt än det som redan är. Ändå så är det oundvikligt... och efteråt så är det bara att börja om igen... med peppet och ljusglimtarna.

Så sagt och gjort. Efter en morgon som inte blev så bra så blev det många förlåt från och till varandra. Vi bestämde, för vilken gång i ordningen, att ha den bästa jular av alla. Vi ska gå på stan och gofika på söndag. Vi ska stiga upp tidigt på lördagmorgon och se julkalendern tillsammans. Baka en ny kaka ikväll. Tillsammans.

Vi har bara varandra nu. Å inte för att vi går omkring och sörjer den familj som ändå aldrig fanns där... det gör vi inte... men vi saknar en familj... och vi har så nog av sorger ändå. Ibland kunde man ju önska lite naivt att det fanns en sådan att beställa någonstans... bara hips vips sådär. Det skulle ha varit bra...

Men... nu är det torsdag. Peppet och ljusglimtarna är på igen.
Nu blir det påtår och "törpepparkaka"... :)



(Sen kan jag inte låta bli att undra varför somliga människor hela tiden vill insinuera vilken hemsk människa jag är. Som att jag skulle vara högfärdig för att jag inte sett dem och hälsat när de gick förbi. Dom vet ju. Jag ser dom inte. För jag kan inte det längre. Jag har ett hål och en skada på mitt öga som gör att jag inte längra kan fokusera på de människor jag möter. Jag ser bara ett konturlöst ansikte. Dom vet ju allt det här sedan länge... och ändå vill de framställa mig så simpelt. Fast å andra sidan... jag vet inte om jag skulle hälsa på dem än om jag såg! )

Nämen nu då... påtår!!!

Det är väl som med vissa människor...

... tänker jag. De är vackra utanpå, men ganska oaptitliga inuti. Men det är lättare att göra sig av med en sockerkaka...

En ny dag...

... och solen måste lysa idag också. Åteminstone här på Gustav garvares gata... och med hjälp av den vita värld som vi vaknade upp till imorse.

Tom...

... känner man sig. Eller så är det bara ett annat ord för chockskadad. För just nu, efter besöket hos Sven-Erik... min Sven-Erik... som inte alls var samma min Sven-Erik... utan en annan gammal man som satt där med gråsprängt hår och grå mustash. Som inte sa mer än några grymtande läten ibland... som rycktte till rätt ofta... och som jag fick mata med bulle och kaffe... så just nu så tror jag att detta är mitt hjärtas sätt att skydda det grymmaste som livet gett mig... ... min riddare i livet sittande som ett kolli på ett demensboende. (Jag skulle vilja beskriva det vackrare... men just nu finns inga ord för att göra det vackrare.)

Så många små minnen att vara rädd om från det här besöket... en liten hand i min... blev presenterad som "Sven-Eriks fru"för en ny vårdare... pussen på pannan... hemligheten jag viskade i hans öra... de minnena får vara så länge. Jag vill inte minnas det ikväll. Inte heller hur jag gick in på hans rum och grät på toaletten, och blev arg över den röda overallsjackan han hade på sig... han som avskydde rött!!! "Tjejfärg" brukade han säga.

Men mitt i tomheten så är jag så oändligt tacksam och lycklig över de människor han har omkring sig nu. De som vårdar honom som inte länge jag kan göra... de som ger honom trygghet och stöd... de som finns där och ger honom mat... byter på honom... lägger honom till sängs... och finns där. Tack alla ni vackraste vårdare därborta på Sjöjungfruns demensboende som vårdar min skatt... min Sven-Erik.

Tom.

Imorgon är en ny dag.

Ett leende..

Ute på promenad..

Min finaste..