(SE på besök i stugan sommaren 2007)
... låtsas vi. Eller i Holmträsk... eller jobbar, eller har bara åkt iväg någonstans på semester. Det är så vi låtsas nu... både jag och Carolina.
Att han inte finns här, för att han sitter på ett hem för dementa.... att han är så sjuk att han inte längre vet att han har en stuga, ett jobb... eller att han har en familj någonstans.... det går bara inte att vilja inse nu. Det går bara inte... vi låtsas för att överleva. Det är ingen medveten strategi... det har bara blivit den enda utvägen, med vilket vi kan hantera att han inte längre finns här... med oss... fast ändå här... utan oss.
Det är så vi försöker börja om på nytt... och än fast vi vet... och förstår... men inte vill, för att det gör för ont... så känns det bra att kunna låtsas så nu...
För dagen pratade jag med honom. När jag frågade vad han skulle göra idag, så sa han: "Ja, jag tänkte komma hem och se efter dig.... så att du inte spring bort".
Det är då det inte går att låtsas... då hjälper inget låtsas i hela världen... då vet jag ju precis var min älskade älskade lilla gubbe är... och då tar jag all styrka jag har till hjälp... för då sitter han på ett hem för dementa... men vill komma hem och se efter mig. Då... ja, jag vet inte hur... men på någe vis så pratar vi på som om allt är som vanligt... eller det är ju mest jag som pratar. Berättar om allt runtomkring... vädret... och Pontus P. Han frågar ingenting... och jag berättar ingenting om tiden som varit... det som han ändå inte minns.
Här och nu... är allt vi har kvar.
Sen när jag lagt på luren... så antingen så kommer tårarna, eller så sväljer jag ner alltihopa, och snart har jag lyckats ställa in låtsastänket igen: "Han är i stugan..."
7 kommentarer:
Å så jag önskar att jag kunde svepa in er i ett nytt slags tillsammans, du och Carolina. Ett tillsammans med glada minnen av SE och samtidigt en framtid med möjligheter och hopp. Ett tillsammans med glada skratt och välgörande tystnad. Men allt jag förmår är små knapptrycknngar på tangentbordet som sänder ut små tecken i cyberrymden. Vissa kvällar känns det så futtigt. Men kanske det kan skingra mörkret en smula. Kram
Ibland (ganska ofta) känner jag mig så maktlös när jag läser det du har skrivit.
Önskar att jag var gammal och klok och kunde skriva de magiska orden (som nog inte finns), eller att det räckte med ett sim sallabim... Eller att ni bodde närmare.
Som om det skulle hjälpa...
Sov gott och vakna till en fin söndag med många bra stunder!
Kram
Så mycket ville jag säga dig, men just nu är det som du vet svårigheter för mig att skriva. Jag ska höra av mig till dig på annat sätt. Du vet att jag tänker på dig och Carro! Många många kramar
Det är tungt att läsa hur ni har det. Vad kan man säga för att trösta och hjälpa? Inget...
Men finns det inga ljuspunkter...
ni har varandra...han har det bra där han finns...han minns inga svåra saker...det är svårt att börja om, men ni måste ju också leva era liv...måste hitta det som kan vara roligt för er, utan att ha dåligt samvete eller känna skuld...ni är värda det
kramar, vännen...
Tack så ooootroooligt mycket!
Nu blev jag så där jätte jätte glad tack tack(:
Kram
Kära Elisabeth, om det hjälper dig så fortsätt med "låtsastänket". Men det smärtsamma i ett sådant tänk är ju att sanningen återkommer hela tiden och gör sig påmind om att det är just ett låtsastänk.
Jag tror att det i längden kan framkalla en ännu större smärta, och bryta ned dig ytterligare, att tanken väcks till liv hela tiden och känslorna kastas omedvetet från hopp till förtvivlan och på så sätt hålls vid liv. Men jag kan ha fel.
Tänker på er.
Varma Kramar Nalle
När jag läser dina vemodsvackra rader, om erat låtsastänk...om faktumet som är...ja, då fortsätter jag att fascineras av hur nära du kan komma denna saknad, denna sorg med dina ord Elisabeth...
~ följer din vandring genom tiden och rummen ~
Varm kram om dig, och Carolina
Eva
Skicka en kommentar