fredag 4 juli 2008

Inte idag...

... ska jag skriva om det svåraste hittills. Mötet.

Jag måste börja om... eller rättare sagt, jag och Carolina börjar om. Eller ändå rättare sagt... vi fortsätter den väg vi går på nu.

Om jag ska skriva om vår resa nu, ska jag ljuga och försköna... eller ska jag berätta om vår vardag, som den ser ut nu..?

Det finns så så mycket jag skulle vilja skriva ner just nu... men jag väljer i dagsläget att inte göra det... mer än att jag nu samlat ihop ett litet uns av egen styrka. Igen.

Elisabeth


Ps1. "Det svåraste" har ingenting med SE:s syskon att göra... !
Ps2. Jag står för allt, precis allt, som jag har skrivit i den här bloggen.. men jag önskar att de som bär fram utdrag ur den till mina föräldrar kan tänka sig för lite...!

8 kommentarer:

Anonym sa...

Önskar er en solig och fin dag i dag! Stor-kram-som-alltid!

Anonym sa...

Kikar in och ger dig en varm stor kram, och funderar lite på det du skrivit i din blogg senaste dagarna om ensamheten...Funderar också på vad du önskar dig för något idag...du kanske kan maila mig, om du orkar? Mina tankar går till dig och C vad roligt att hon har "aktiverat" sig lite och bra inlägg om sorg du gjort..precis så är det.

Anonym sa...

Men vad i hela världen är ni utsatta för, du och Carolina! Hur kan människor bete sig på det här okänsliga sättet. Jag fattar ingentind och blir väldigt arg och upprörd å era vägnar, trots att jag inte har riktigt klart för mig vad som hänt.
Varma kramar och många tankar går till er!
/Ingrid

Musikanta sa...

Så länge du kan sitta vid din dator och skriva ner dina känslor och tankar finns det hopp. Hoppas att det ordnar sig för dig det som verkar vara så svårt.

Och än en gång - ta vara på den tid du har med din lilla flicka. Tiden går så fort och rätt vad det är är hon stor och försvinner ifrån dig. Då först blir du riktigt ensam.

All lycka önskar jag er båda. Kramar från Musikanta

mossfolk sa...

Jag kom av mig alldeles. Kan inte hur jag än försöker, förstå vad det är för människor ni har omkring er.
En eller ett par som inte vill förstå eller acceptera. Det kan jag tänka mig. Men som jag förstår är det fler som motarbetar och överger än som finns och stöttar. Det är det jag inte begriper...

Kvinnan Aquarius sa...

Din kamp, din blogg..så underbart.
Jag hoppas att glassen var god.
Kunde du stanna i nuet?
Närvara?

Kram Nästan skilda mamman

Jessica sa...

Vad skönt att du hittat lite styrka igen. Är glad för din skull. Hoppas du får en fin helg och att styrkan består.
Varma kramar

Anonym sa...

Vackraste vackraste människa. Bara en kram och en liten omtanke kan jag bjuda vid vägkanten.