onsdag 29 april 2009

Jag hade ju tänkt...

... skriva om annat tänk också. Om ett tänk som ännu så länge bara finns där som ett litet frö, men som jag försöker att elda under... eller på. Tänket om att jag vet vad jag har nu, vet vad jag har förlorat.... och att det var så mitt liv var menat. Att jag skulle få börja om igen.... se det som en chans i livet, hålla fast vid den känslan, och sen en dag våga språnget.
Det tänket finns också en bra dag... som idag.
Det var tänket... tills nu.

De ringde från Tomtebo. SE:s kontaktperson Ulla ringde. Vi skulle checka av tiderna för tandläkarbesöket nu på måndag och vårdplaneringen i mitten på maj. O jag frågade som vanligthur det var med SE.... jo, allt var bara bra med honom. "Precis som vanligt..." sa hon.

Jag frågade om jag fick prata med honom.... och självklart fick jag det.

Å samtalet som följde.... jag vet inte... men jag tappade bara modet. Det sjönk, fastän jag visste att jag skulle vara glad över att han överhuvudtaget ställde sådana raka, klara, och viktiga frågor.... han sa:
"Ja, hur är det med morsan och farsan då?"
"Vem tänkte du på.... dina eller mina?" måste jag ju fråga.
"Ja, min morsa...." sa han som om att det skulle jag ju ha förstått.
"Ja, de mår bra.... det är som vanligt... och din mamma håller på att sticka sockar åt dig... " sa jag. (Jag visste ju att han inte längre mindes att hans pappa gick bort 2006...)
"Jaså, säger du det..." skrattade han. Det var viktigt för honom att höra.
"Ja, men hur är det med B..... det är väl mycket taxi nu...?" frågade han då.
"Ja, du vet ju.... han har ju fullt upp hela tiden... kör och kör.... du vet, det blir ju så när man måste hålla bilarna igång" svarade jag. Det var då jag började förstå.... vem han trodde att jag var. (B är min svägerskas man...)
"Jo, det är klart.... sånt är ju viktigt. Men hur är det hemma då?"
"Jo, men här är allt som vanligt.... å jag tror att det blir mycket fisk i sjön i år" svarade jag. För då visste jag ju.... han trodde att han pratade med sin syster Britt, och att hon var hemma i Holmträsk. Deras barndomshem.
"Jo, men det finns hur mycket fisk som helst i den..." svarade han. För det visste ju han. Som hade bott på denna sjö, och fiskat i den sedan han var en liten grabb...!

Vi pratade lite mer om vädret... och sedan avslutade vi samtalet med att jag lovade att jag skulle ringa igen lite senare idag...

Å visst är jag glad... verkligen... när han ställer såna konkreta och viktiga frågor.... och att det är viktigt för honom att få höra svaren... hur det är med mamma och pappa, hur det är hemma, hur det är med B.... och jag vet ju redan att han alltmer bor i sin barndom nu, och har sina minnen där... vilket är tryggt och viktigt för hans del... men ändå... gud, vad ont det gör.... att han inte längre hörde. Att det var jag.

Att det var jag. Det blev tungt. Det är tungt. Fast jag vet...

5 kommentarer:

Annela sa...

Tittar bara in som hastigast och lämnar ett litet spår...
kramar vännen...

Isabelle sa...

Det går inte att sätta sig in i vilken plåga det måste vara att inte bli igenkänd av sin älskade. Jag kan bara nudda vid tanken på att det skulle hända mig så kommer tårarna. Du är så fantastisk Elsabeth!! Jag önskar, som så många gånger förr, att jag kunde göra något. För om så bara för några sekunder lyfta bördan från dina axlar. Du är en sann hjältinna som klarar detta, som dag för dag tar små myrsteg framåt, som letar guldkorn och guldklimpar. Jag hoppas vårsolens varma strålar letar sig fram till dig hela helgen och värmer både utsida och insida. All min omtanke till dig vännen! Stora varma kramar!

lidos till capri sa...

Vännen!
Visst är rullebör skottkärra.
Efter 20 år i Skåne använder jag ordet.
Vilken vacker bild med bäcken!
Känner du till Allan Edvalls
dikt "den lilla bäcken..."
en av mina favoriter.Passar så till din bild.
Du är en kämpe.
Kram Lisa

Gisan sa...

Jag har inga kloka ord att komma med här. Men tankar förståelse och massor med kramar vill jag ge dig!

Eleonora sa...

En vacker dag tar du språnget utan att du tänker på det. Men tillåt dig själv att sörja så länge du behöver. Det är så orättvist det som drabbat dig och din familj. Jag kan inte föreställa mig hur jag själv skulle ha reagerat. Det kan ingen - man måste uppleva det själv. Och du kämpar på och ser solstrimmor ibland, dem du griper tag om. Hoppas dom blir fler och fler och att glädje och frid kan komma in i ditt hjärta. Det önskar jag dig min söta Elisabeth.

Många varma solskenskramar