söndag 12 april 2009

Påskafton...

... med hela lilla familjen Ingelsson blev det igår. Carolina, SE, och jag. Min underbara och fantastiska familj... o valde man bara att inte se var vi befann oss, valde att inte låtsas om varför vi satt på ett demensboende, valde att inte minnas bakåt, inte se framåt.... då kunde man njuta av den vackraste vackra stunden på jorden.... just nu, just här. En liten vanlig familj som firade påsk tillsammans....

När Carolina och jag kom dit så höll de precis på att duka fram påskfika. SE satt tillsammans med några av damerna, och väntade på kaffet. Hans blick mötte min... min mötte hans... han höjde på ögonbrynen... såg lite frågande ut... men jag vill iallafall tro att det också fanns ett igenkännande i hans blick. Men säker är jag ju inte....
Vi fick ett eget bord att fika vid... SE, Carolina, och jag. Men både jag och Carolina kände, och såg, att han nog först hade velat sitta kvar vid det andra bordet... med damerna, med tryggheten. Han sneglade flera gånger bort mot deras bord....

Men sen var det som om han kände igen känslan... en del av oss. Familjen. Å det blev bara så vackert, roligt, busigt, skrattigt, och härochnulyckligastefamilje-känslan av hela stunden... med oss, för oss.
Inte brydde vi oss om att det blev lite fel på pratet ibland, inte brydde vi oss om att han inte mindes vissa saker.... inte brydde vi oss om tv:n som stod och gick, eller de andra boende som satt lite längre bort och pratade. Vi brydde oss bara om vi.
Den underbara personalen, som förvandlats till serveringspersonal för vår skull, kom och serverade påtår. Av dem fick jag veta att mina föräldrar varit dit på långfredagen med påskgodis.

När vi så småningom hade fikat färdigt så gick vi in på SE:s rum. Jag behövde låna toaletten, och kolla till hans garderober lite. Å så behövde vi få kramas lite.... alla tre. Å det må väl vara så mycket elände med den här sjukdomen... men en sak... kramarna... då vi får kramas... nära, kind mot kind, nu och här, den älskade doften... känna skäggstubben..då i den stunden finns inte den lyckliga sorgens längtan... då finns bara lycka. Ren lycka.
SE blev nog så glad av det vi kramades... så han lyfte upp mig, och bar mig tvärs över golvet. Men förstår ni...?? Sådan lycka.... bli buren... kramad. Av sin mest älskade. Jag spar det minnet djupast djupt...
Men när jag såg Carolina och SE stå där... o hur hon lagt sitt huvud på hans axel... då blev det tufft. Då gick jag på toaletten....

Sen skulle vi gå. Då blev det svårt... mycket. Då skulle ju den lyckligaste lilla familjen skiljas... igen då!
Men jag såg ju att han börjat bli trött.... för det förstod jag ju, att detta tagit mycket mycket kraft och energi från honom.
"Ja, ska jag inte ta med mig jackan" frågade han, när vi skulle gå ut från rummet.
"Nej, du kan lämna den här så länge" svarade jag. Mycket hurtigare än jag kände mig... för nu blev det gruvligt. Han förstod ju att han tillhörde oss... att han var en del av oss... att han skulle följa med oss. Helt självklart var det ju så... just där, och då. Vi hade ju skojat om "lillfarsan", "nyfikenmorsan", och "lilldoppa". Så det var ju helt självklart...

Så när vi kom ut i dagrummet så säger han: "Ja, men ska vi fara nu då..."?
Han tar några steg mot korridoren, och ytterdörren... och tittar samtidigt frågande på mig.
Carolina tittar nervöst på mig... jag vet att hon tycker att det är svårt... svårast nu.
"Nej, men du gubben.... jag och Carolina åker iväg ner på stan en snabbis, så kommer vi tillbaka sen till middag... så du kan ju vänta här då så länge... gå och sätt dig och se på tv:n en stund, så kommer vi sen då.." säger jag. Med den bästa lurar-hurtig rösten jag äger... den som jag har övat så länge länge på.

"Jaha, säg du det... ja, men då gör jag väl det då..." svarar han. Inte ledsamt eller så... utan mer som om det är helt okay att han ska vänta där tills vi kommer tillbaka.
Jag stryker honom över kinden... och säger: "Ja, gör det du gubben... så kommer vi strax!"
Så går han och sätter sig vid tv:n.... säger inte ens hej då... tittar inte ens åt vårt håll... ser på tv:n. Jag gissar, och tror ganska säkert... att nu var han trött... och vi var redan glömda.

När vi kommer ner i foajén och sätter oss på den lilla söta soffan vid ytterdörren, så säger Carolina: "Mamma, det här var nog den svåraste gången.... jag ville bara stå kvar där... jag var så trygg där... du vet, i hans kram..."

Å jo, det var svårt.... eller, det är när man går som det blir svårt... när man lämnar... för det är då den kommer.... den där lyckliga sorgens längtan.... den som så oändligt, oändligt evigt och gärna hade velat lura sig själv kvar i stunden som nyss var.... men som måste inse att nu är det tillbaka till verkligheten igen... den lyckliga sorgens längtan.

Men vi fick en underbar påskafton tillsammans. Det är inte alla som får det.... och för det Gud, så är jag evigt tacksam för den stunden vi fick. Min lilla familj....

Sen åkte vi hem... den nya lilla familjen.... Carolina och jag... och åt restpåskmiddag. Å det var som om all energi... alla skratt och bus... all längtan och glädje.. alla kramar... tagit varje litet uns av energi av oss. Vi såg den romantiska filmen .... tog kvällspinken med Pontus P.... lite tysta, och trötta.... och det blev en tidig kväll. Å ändå låg jag vaken länge....

12 kommentarer:

Dubbelörn sa...

Tårarna rinner nerför mina kinder...

Jag läste just "den meningen" o förstod... Och då rinner mina tårar än mer...

Vill bara hålla om er hårt o hade ni bott närmare så hade ni varit här ikväll på grillmiddag med oss...

Den största o varmaste omtankeskramen är din, just idag...

Kersti sa...

Håller med och håller om. Varma vårkramar.

Kajsa sa...

Vilken fantastisk påsafton! Du skriver så otroligt fint så även mina tårar trillar ner på kinden. Livet känns så orättvist! Vet du att jag tor att han faktiskt känner igen dej! Jag hoppas verkligen att du sen när du orkar skriver en bok!!! Din blogg är en av det bästa! Så verkligt och så levande! STORA varma påskkramar till dej och din Prinsessa!

Anette sa...

De varmaste tankar när orden inte räcker till.....

Kramar
Anette

Bloggblad sa...

Stor påskkram. Det känns lite som om jag förstår när jag läser dina rader.

Christer sa...

Jag är glad att ni fick ett fint påskfirande tillsammans, hela familjen. Hoppas att ni får en skön annandag också!

Ancan sa...

kan känna er smärta och saknad...
men är så oerhört tacksam för att du låter oss andra se in i er vardag och verkligehet.
det får iallafall mig att tänka till mer än en gång.
kramar till hela din familj...

Eleonora sa...

Käraste vännen, vilken fin dag ni har tillbringat tillsammans er lilla familj. Den kärleksfulla dagen - och att få vara nära din älskade underbare - känns ända in i själen när du berättar. ....den lyckliga sorgens längtan .... säger du - det säger rätt mycket till mig. Kram min sötaste vän och mina tankar är hos dig du lilla rara.

Gisan sa...

"härochnulyckligastefamilje-känslan" Så bra du beskriver det. Lika bra som det var då, lika svårt måste ha varit att gå därifrån. Mina ord tryter, men du har mina tankar. Kramar...

Gisan sa...

"härochnulyckligastefamilje-känslan" Så bra du beskriver det. Lika bra som det var då, lika svårt måste ha varit att gå därifrån. Mina ord tryter, men du har mina tankar. Kramar...

Anonym sa...

Så fint berättat för oss, som inte var med. Jag ser allt framför mig. Och det är så härligt att er lilla familj fick den här stunden, för er själva. En glädjens stund. Vad gör då det om man låtsas lite, att man var någon annanstans.Känslan fanns där för er alla. Det är viktigast.
Kramar Nalle

fideli sa...

Fina fina du, du skriver dig rakt in och det gör ont och gott samtidigt. Så fint att läsa om er dag och så otroligt sorgligt och du, du, vilken styrka du har som kan och orkar....Du ska vara stolt över dig själv...varma kramar /fideli