Med ett enda ord...

... så skulle jag kunna berätta allt. Med ett enda ord så skulle jag kunna förklara varför resan blev så mycket svårare. Som om SE:s sjukdom inte var, och är nog svår... Å med detta enda ord så skulle sedan allting få sin förklaring, och det osynliga skulle bli synliggjort.
Det osynliga, som när Sven-Erik blev sjuk visade sig med all sin tydlighet....

Men jag väljer, som så många gånger förr, att tills vidare skriva om det som inte får synas på ett annat ställe. Av respekt för... nej, någon sådan har jag inte längre, då respekt är något man förtjänar. Men det ligger nog rätt nära sanningen att jag för första gången i mitt liv måste " släppa taget om illusionen, det som kunde ha varit, och att ta till mig och acceptera faktum, det som är!" Jag måste också lära mig, och prioritera det som är viktigt för mig nu - och och inte bara det som är viktigt för andra. (Lät ju väldigt ego det här... och jag har alltid alltid fått höra vilken egoist jag är de gånger som jag har försökt att tänka på mig själv istället för dem! Familjen. Men nu väljer jag så iallafall... att tänka på mig, Sven-Erik och barnen.) Det är en process att ta sig igenom det... svårt, och svårt att skriva om det också. I allafall just nu...

(Här hade jag skrivit mer... men jag valde att ta bort det härifrån.)

..........

Men nu är det tisdag... och jag ska gå vidare i livet! Å jag ska börja med att gå ut med herr Pontus P igen. Kanske "vågar" jag ringa till SE idag... eller kanske inte. Jag märker att det känns allt svårare att göra det... men jag försöker intala mig att det bara är något som jag känner just nu... och att det blir lättare längre fram. Jag hoppas det... för man känner sig som "en liten lort" när man inte ens orkar det.

Å sen ska jag gå på RK... och ha en bra dag! Den blir vad man försöker göra den till, tänker jag...