.... hade jag bestämt igår. För att göra något. Det blev ingenting. För att.... ja, listan blev så lång på allt det som jag inte hade hemma, och så mycket annat som också måste handlas hem, så jag beslöt att bullbaket fick vara. Bara så.
Så hörde jag på radion. De pratade om julklappsinköp och trängas på stan. Som vågen, så kom längtan... så himla fånigt egentligen... nu, när jag tänker efter. Längtan efter att, precis som jag alltid gjort... som jag älskat... köpa julklappar... fika... trängas... hitta på paket... och sen gå hem och slå in dem. I år ingenting. Inte en julklapp har jag köpt. Inte en.
Det blev bara gråt i soffan av alltihopa. En stund.
Pontus P kom upphoppande i knäet... lade sig på magen... ville bli kliad. Precis som om han ville trösta mig med jag skulle få klia honom.... då grät jag för det! (Verkligen lite patetiskt, känns det som nu...men det behövde antagligen komma ut!)
Handla mat.
Var till mamma och pappa och fikade. Pappa hämtade mig. De hörde väl att jag inte var någon "kul typ" idag... än om jag nu försökte vara som vanligt. Men det var skönt att komma bort en stund... tack mamma och pappa.
Middag. Carolina och jag. Soppa.
Men sen igen då.... och det blev ännu mer patetiskt. "Glamour"... såpan, som jag och Carolina följer tillsammans. En såpa som egentligen är så så så dålig, men som under den här resan, eller sedan vi flyttade hit, har blivit "vår" grej. Nu satt både jag och Carolina och grät.... för att de i såpa-eländet skulle ta "ett sista farväl" av någon! Ja, men....!!
Så mitt i alltihopa så började vi skratta... hur fåniga var vi egentligen... sitta och gråta för att skådespelarna grät och sörjde...!!?
Vi grät och skrattade oss igenom två avsnitt.....!
När kvällen kom var den patetiska dagen över... tack och lov. Men jag var slut på... Carolina också, tror jag.
Idag hoppas jag att "patetet" håller sig borta....
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
4 kommentarer:
Känner igen det där, har inte heller köpt en enda julklapp av det enkla skälet att inga pengar finns och fast så gott som alla mina barn är vuxna och bara en bor hemma, så vill jag ju så gärna ge något. Det är inte fånigt, jag är ju mamma och älskar men verkligheten stämmer inte alltid med det man vill och önskar. Själv hamnar jag ibland framför det korkade programmet Extrem home makeover och snyftar hjärtat ur mig, det är kanske patetiskt för det jag egentligen gråter över är mig själv...men ibland kan jag inte låta bli att undra; vem hittar på att det är patetiskt att gråta över det som gör ont? Varför ska det vara så förbjudet och helst skylas med...varför är vi så dumma mot oss själva och liksom går på den idiotin? När livet är en kramp i hjärtat måste man få lov att vara svag, ledsen och bedrövad...asch du vet vad jag menar...Kram
Tänk om vi hade kunnat baka tillsammans.. för jag har inte heller bakat något. Har inte allt hemma... och som ensamboende arbetslös snålt om pengar. Det gör att jag tappar gnistan lite.
Jag har ju förmånen att kunna göra julklappar utan att springa till affären... så det har jag sysslat med.
Saknar mina hundar, när du skriver om hur din hund kom för att trösta dig. Tänk om hundar ändå kunde gå på hundlåda, som katter gör på kattlåda. För jag har inte hittat någon som hjälper mig med att promenera dem.
Tänkte sända dig ett julkort... men har inte din adress.
Ha det bra och kram på er!
Om du håller låda och knådar degen så kan jag göra resten... det är väl en bra arbetsfördelning?! :)
Jag är dålig på att knåda deg med högerhanden sedan jag bröt armen i mars. Det gör fortfarande ont.
Gråtdagar behövs de med,,,det är förlösande att gråta, det är behövligt att sörja,,,
Kramar i msoor
Skicka en kommentar