Kort blogg nu...

... för jag mår inte så bra. Fick yrsel igår eftermiddag... riktigt snurrigt blev det. Kanske har jag druckit för dåligt? Kanske är det någe annat som fattas i kroppen? Jag vet inte.... det känns lite bättre nu... men inte bra... har druckit massor av vatten... vi får se.

Men jag ville skriva om igår. Det som var lite mindre bra, och det som räddade dagen... eller det som gav oss känslan av... ja, jag vet inte vad det var för känsla riktigt... men det var ett köp av en pistol (!) som gav oss den varma lyckokänsla som vi behövde... och som vi skrattade och pratade om när vi gick hem från Gammlia.

Men dagen började ledsamt. Som två överlevande på en räddningsplanka så satt vi tillsammans i min säng och grät och kramades. Så var det bara... längtan efter pappa var stor för henne just då. Längtan... och att hon skulle ge vad som helst för att han, hennes pappa, skulle komma in och säga: "Hörni jänten... har ni nå kaffe och bjuda på!" (Hon upprepade det flera flera gånger... "mamma, jag skulle ge vad som helst...") Jag skulle också ge vad som helst...
Vi satt tillsammans under mitt täcke och kramades. Hon fick gråta. Hon behövde det.
Vi bestämde att vi skulle åka och hälsa på pappa någon dag, och att vi skulle ta med oss choklad, som vi vet att han älskar.
Vi bestämde att vi fick vara ledsna. Precis när vi ville.
Vi bestämde att vi är duktiga... varje evigaste dag. Vi är bäst, vi är starkast, vi är modigast! För vi tar oss framåt.
Vi bestämde att inte lyssna på dom som inte förstår. Inte se de som ändå inte finns. Vara så himla glada över de som finns.
Vi vill att han ska veta, och vara stolt över, hur bra vi ändå fixar det...

Lillebror F kom förbi och fikade en stund. Det behövde vi... mest just då. Tack snälla...

Sen gick vi på Gammlia julmarknad. Det hade vi inte gjort på flera år....
Å det var väl som det brukar vara på dessa marknader.... med många marknadsförsäljare, utklädda tomtar, glögg och pepparkakor överallt. Å mycket folk!!
Visst var det mysigt och ganska stämningsfullt, men all denna trängsel med folk som knuffades hit och dit, en miljon barnvagnar, rök och matos från all mat som bjöds ut.... så kändes det till slut lite väl kommersiellt och "ojuligt", och vi bestämde att vi skulle köpa lite mjukt tunnbröd och gå hem och fika.

..........

Då gick vi förbi ett litet stånd, och där satt en försäljare med stort hjärta och glatt humör. Den försäljare som räddade stunden... och dagen för oss! På bordet låg många olika pistoler och gevär gjorda i trä. Han hade nog gjort dem själv...
"Vad kostar den här pistolen?" frågade jag.
"Ja, den kostar 40 kronor.... men vi kan säga 25.... för man måste komma överens med kunden" svarade han glatt.
"Ja, men det var ett bra pris... då tar jag den", sa jag.
"Ja, chefen är inte här.... å han säger att jag ska vara hård... men nu gör jag som jag bestämmer.... å han är inte här nu..." sa han, fortfarande lika glad.
Så jag sträckte över pengarna, fick min lilla pistol... och kvar satt den gladaste försäljare jag mött... en kille med Downs syndrom.... och jag hoppas att han fick sälja många, många fler!

Å inte för att jag tycker om vapen.... men den här ska få en speciell plats hos oss.
För det var en försäljare som gav oss den värme vi behövde.... och kanske var det rent av en liten tomte som satt där. För hem gick vi med känslan av det julen egentligen handlar om: glädje, närhet, och varma hjärtan.

Både jag och Carolina kommer att bära detta minne länge....

.........

Kort blogg..... ja, det blev ju en sanning med stor modifikation nu! Men det var viktiga skriv...