Min födelsedag...

... är det idag. Inte för att jag tycker att det är så mycket att skriva om.... egentligen. Men det här året var det viktigt att skriva om den. Mycket viktigt.
För i år är det första gången sedan jag mötte honom som jag måste fira den utan honom... och för att i år har jag fått de två vackraste födelsedagspresenter som man kan önska sig. Av de två som står mitt hjärta närmast... Carolina och SE. Den ena presenten fick jag igår.... den andra fick jag nu på morgonen.

Av Carolina fick jag ett vackert silverarmband. Med kaffe, macka, sång... och tända ljus. Då får en mamma gråta...

Av SE fick jag något som jag ska bära till mitt sista andetag. Ett minne av en handling.... sådant som bara kan ges av någon som har älskat. Älskar.
Vi satt i varsin fåtölj... SE nöjd över att ha fått "gofika"... jag nöjd bara att sitta där bredvid honom. Carolina hade gått på toa. Han sträckte ut sig i fåtöljen och gäspade...
Så sträcker han ut handen, klappar mig på huvudet, och säger:
"Min lillkäringa".
Då får man också gråta.... sen.

..........

Vi var på adventsfika på Tomtebo igår. Där SE har sitt hem nu....
Han satt i en fåtölj ute i dagrummet och halvsov när vi kom... tittade upp... men reagerade inte särskilt mycket... utan tänkte nog fortsätta att slöa där i fåtöljen.
Men sen var det som om vi alltid hade varit där... bott där.... tillsammans... han var på ett strålande humör... och ville skämta och skratta åt det mesta.
Han försökte hela tiden busa med Carolina... lite smågnabb och bus.... precis exakt så där som i livet för länge länge sen...
"Skulle du vilja ha en sån där".... sa han flera gånger till Carolina, när hon satt på golvet med hunden Stjärna. (Anställd av kommunen för att vara på boendet...)
Först senare så slog det mig att precis så brukade SE fråga Carolina ofta när hon var liten. "Skulle du vilja ha en sån där..." vad det nu kunde vara.

Carolina och jag var överens om en sak.... nu började julen. Med pappa, julglögg, kaffe, pepparkakor, bullar, godis, julmusik.... och med den vackraste känslan av VI. Vi tre. Mitt i allt detta trevliga, med andra boende och anhöriga så fanns den där.... ja, nästan magiska... osynliga... men starkaste och oförstörbara tråden... VI.

Vi satt tillsammans med de andra och pratade och skrattade... Carolina satt på golvet tiden med hunden... och när vi drack kaffe så fick VI ett eget litet bord.

Men allting trevligt har ju ett slut... och vi såg att SE började bli både trött och rastlös. Å när vi sa: "Ja, vi åker iväg en sväng... och så kommer vi tillbaka sen.." så svarade han, nog lite irriterad: "Jaja".
Han var trött... vår lille gubbe. Vår lilla pappagubbe. Men han hade gett oss, både mig och Carolina det han alltid brukade ge oss.... sin kärlek. Så vi förstod att han inte orkade så mycket mer just nu....

Det ord som jag och Carolina hade med oss hela kvällen sen, trötta och lyckliga, var ordet: HEL!
"Mamma, man känner sig som... som hel på nåt sätt" var Carolinas sätt att uttrycka det. Jag kunde bara hålla med....

Tack Gud. För den här dagen... för SE.... för VI.
Tack också för att SE fick komma till Tomtebo. Jag ser att han är lycklig där...