... längre hur jag ska skriva här. Som om jag "tappat mitt ord och min papperslapp"! Eller i varje fall som om luften gått ur mig lite. Det känns sorgligt, för jag tycker det är viktigt.
12 kommentarer:
Pia
sa...
Vore väldigt sorgligt om du slutade skriva... Men det är Du Elsabeth, som bestämmer att nu är du klar med "bloggandet" //Kram
Hej vännen, jag ville bara att du ska veta att nu är jag hemma igen från min långa resa...jag hoppas att du får orden tillbaka för du är en av de skribenter som jag besöker dagligen, i en månad har jag nästan inte besökt någon alls så nu är det dags igen att ta upp allt det där som hör min vardag till. Stor och varm kram till dig/caja
Fortsätt du att skriva, jag har förstått att det är en bra ventil för dig. Jag är inne här och läser, men känner ibland att det är svårt att kommentera. Det blir så fjuttigt att komma med en uppmuntrande kram - men jag tänker på dig, och ber för dig och Carolina!
Du ska självklart skriva precis som du känner, vill och behöver skriva. Det är dina ord, din text och dina tankar. De kan ingen, ingen ta ifrån dig för de är dina. Bloggen är ju också din. Du skriver för din egen skull men det du skriver betyder också jättemycket för oss som läser. Jag fortsätter självklart att be för och tänka på dig varje dag. Många kramar från Åsa
Ta en liten bloggpaus när det känns så. Det behöver inte vara nån lång paus, men det tyckte jag hjälpte mig. Efter ett tag så saknade jag mina bloggvänner och var tvungen att skriva nåt igen. Det behöver inte vara stora ord eller om nåt speciellt, men det känns skönt att nån "därute" läser och tycker nåt om vad jag skriver. Stor kram till er båda
Du äger dina ord - sedan är det läsarens eget ansvar hur han/hon tar emot dem. Vill du vila dem så gör det, vill du skriva bara "bläochblaj" så gör det. vill du förmedla dig med en bild så gör det. Vill du sluta skriva så gör det - men det vill inte vi som läser, bara så att du vet!
Jag känner igen känslan, även om det är olika för oss båda vännen. Ta en paus, invänta orden. Jag kan nog lova dig att orden kommer tillbaka. Du skriver så bra jag vill inte vara utan dina ord även om jag har så himla lite tid att skriva här för närvarande. Hjärtekramar
Fortsätt att skriva. Jag hälsar på varje dag men ibland svarar jag inte, därför att det känns för enkelt att svara med en kram. Dessutom är djupare frågor svåra att kommentera med enkla, korta meningar. Men du vet att jag tänker på er.
Tjej och mamma på snart 50 år...
Min man fick i november 2005 diagnosen Alzheimers med stora frontallobsskador!Han var då 49 år. Jag var hemma med honom fram till den 22 januari 2008, som var dagen då han lades in på geriatriken (om det kan du läsa här: http://himlastigen.blogspot.com/2008/01/jag-skriver.html ) Sen kom han inte hem mer.. och idag så befinner han sig på ett särskilt boende för dementa. Så just nu rör sig min blogg om den kaosartade vardag vi lever i! Hur vi försöker hitta ett nytt sätt att leva, i detta väntrum...
Men jag skriver om annat också... sådant som är viktigt, och som berör mig på något sätt. Både viktigt, och oviktigt... tokigt, och otokigt. Som livet också ska levas...
12 kommentarer:
Vore väldigt sorgligt om du slutade skriva...
Men det är Du Elsabeth, som bestämmer att nu är du klar med "bloggandet" //Kram
Jag tycker inte du tappat det!
Hej vännen, jag ville bara att du ska veta att nu är jag hemma igen från min långa resa...jag hoppas att du får orden tillbaka för du är en av de skribenter som jag besöker dagligen, i en månad har jag nästan inte besökt någon alls så nu är det dags igen att ta upp allt det där som hör min vardag till.
Stor och varm kram till dig/caja
Skriv för din egen skull.
Om inte här, så nånstans i alla fall. Det har alltid hjälpt mig att få "skriva av mig".
Sköt om dig
Fortsätt du att skriva, jag har förstått att det är en bra ventil för dig. Jag är inne här och läser, men känner ibland att det är svårt att kommentera. Det blir så fjuttigt att komma med en uppmuntrande kram - men jag tänker på dig, och ber för dig och Carolina!
Du ska självklart skriva precis som du känner, vill och behöver skriva. Det är dina ord, din text och dina tankar. De kan ingen, ingen ta ifrån dig för de är dina. Bloggen är ju också din. Du skriver för din egen skull men det du skriver betyder också jättemycket för oss som läser. Jag fortsätter självklart att be för och tänka på dig varje dag. Många kramar från Åsa
Ta en liten bloggpaus när det känns så. Det behöver inte vara nån lång paus, men det tyckte jag hjälpte mig. Efter ett tag så saknade jag mina bloggvänner och var tvungen att skriva nåt igen. Det behöver inte vara stora ord eller om nåt speciellt, men det känns skönt att nån "därute" läser och tycker nåt om vad jag skriver.
Stor kram till er båda
Kram!
Skickar dig en jättevarm kram inför helgen! Sköt om dig!
Du äger dina ord - sedan är det läsarens eget ansvar hur han/hon tar emot dem.
Vill du vila dem så gör det, vill du skriva bara "bläochblaj" så gör det. vill du förmedla dig med en bild så gör det.
Vill du sluta skriva så gör det - men det vill inte vi som läser, bara så att du vet!
Jag känner igen känslan, även om det är olika för oss båda vännen. Ta en paus, invänta orden. Jag kan nog lova dig att orden kommer tillbaka. Du skriver så bra jag vill inte vara utan dina ord även om jag har så himla lite tid att skriva här för närvarande.
Hjärtekramar
Fortsätt att skriva. Jag hälsar på varje dag men ibland svarar jag inte, därför att det känns för enkelt att svara med en kram. Dessutom är djupare frågor svåra att kommentera med enkla, korta meningar. Men du vet att jag tänker på er.
Skicka en kommentar