tisdag 26 oktober 2010

Klockan är 07.58...

... och jag sitter som vanligt i vardagsrummet. På teven går, lika vanligt det med på mornarna just nu, "Vakna med the voice". Carolina gillar att se på det till frukosten... och sen hon har gått till skolan så känns det bra med lite folk, om än på teven, som babblar på lite.

Tre meningar. Jag får vara glad för det, tänker jag nu...
För hur ofta sitter jag inte här... vill så gärna skriva... om tankar som virvlar runt... om känslor som kommer och går... om lite roligt.. om svårt... ja, om allt det som är vårt nya liv nu. Men det är som om jag tappar tråden hela tiden..

Det är lättare att skriva om fönsterputsning än om hur jag försöker att mobilisera nån sorts styrka för det jag vet rycker allt närmare. För nu går det allt sämre att känslomässigt lura sig själv, att han är på jobbet... att han bara åkt till Holmträsk... eller att han är i Raja, och bygger på stugan. Både jag och Carolina har länge använt den strategin... känslomässigt. För att överleva, helt enkelt...
Å kanske tror jag bara att det är det jag gör... mobiliserar styrka. För jag kan ju inte ens gå dit nu... av kräkrädsla för att jag ska dö av min förtvivlade förtvivlan. Jag vet ju... vi vet ju... hela tiden här hemma i vårt väntrum så vet vi ju... och än fast vi gör vad vi kan för att inte tänka på det... så vet vi ju att det bara är en tidsfråga innan han inte längre kan äta själv. Eller förresten... kanske är vi redan där? Inte kunna prata mer... inte kunna gå själv... inte gå på toaletten... och till slut... slut. Hur i... (förlåt Gud) helvete ska jag fixa det????
Jag vet inte vilket som är mer plågsamt... att gå omkring här hemma och undra över hur mycket sjukdomen tagit ifrån honom just idag... eller att faktiskt se det. Jag vet inte...

Å vad jag verkligen inte förstår... är varför det känns så mycket svårare nu? I jämförelse med när han var hemma... eller när jag nyss hade "lämnat bort" honom... eller tiden därefter. Jag har funderat mycket på det här... och kanske är förklaringen den att vi hade så fullt upp med att bara försöka överleva då. Å nu så är vi slutligen här... och han snart inte alls... i den framtid som jag fasade så mycket för då. Men jag vet inte det heller...

..........

Det här är inget deppskriv... utan mer någe djupt och viktigt ur ett sorgens perspektiv. Å jag är, hur fånigt det kanske än låter, glad ändå att jag fick ur mig det. Att det blev mer än tre meningar... och än fast skrivet blev lite rätt upp och ner.
Nu ska jag ta ett djupt andetag... och dricka påtår!

Å till dig som tycker att jag inte ska skriva om det här... du behöver inte läsa!

8 kommentarer:

Renée sa...

Tror att när demensen inte var så "grov" och du hade honom hemma så kanske du hade en liten strimma av hopp... Man är ju i olika tillstånd. Först är det ju en chock-situation. Den har ni säkert varit i länge. När man sedan börjar få in allt i huvudet hur det egentligen ligger till så kommer ju en reaktion. Nu VET du att det inte finns någon återvändå... Man kan undra om det är värre för en människa att se sin älskade tyna bort innan döden eller själva döden själv...

Man måste sörja även om det gör så jävla ont! Du har ju mist din partner, din älskade, din allra bäste vän, din man... Ändå finns han kvar men inte som han var när han var frisk... Förstår att du måste må så jäkla dåligt... Synd att vi inte bodde närmre, då kunde vi ha tagit en fika lite då och då!

Jag sänder både dig och din flicka massor av kramar, ni fixar detta för ni har varandra! Sluta aldrig att prata bara och gör även saker som är roliga även om det kanske bär emot när man är i er situation. Kram, kram och åter kram...

Camilla sa...

Jag är trogen läsare och lider med dig i dina våndor.

Att det är så mycket svårare nu är kanske just för det du skriver om, att fler och fler av hans färdigheter försvinner. Det som är just HAN försvinner sakta men säkert. Det öde du och din familj har, måste värre än när man mister någon ögonblickligen. Ni har mist någon under väldigt lång tid. Sorgen är inte bearbetad, den får inte en chans att bearbetas. Men även i detta stadiet av sjukdomen, finns där solglimtar. Man håller tummarna för att de där solglimtarna ska dyka upp precis när man är där och besöker.
All styrka i världen till dig och din familj.
Kram

Eleonora sa...

Det var väl bra att du fick ut det här skrivet. Känslan är din och skrivet är ditt.

Tänker på dig. Nu är det väl kallt där "uppe" hos er?

Idag var det nästan som vår i luften här hos mig. Tog mig till Sickla Köpcenter för att försöka hitta ett par långbyxor - hittade inga och inget annat heller. Får bara ont i ögonen av att vandra i detta skarpt upplysta affärscenter. Så det blev ju billigt... Kramar

fideli sa...

Åh jag vet hur du menar och tänker för just då när allt handlar om att "bara" överleva finns inte tid till det där andra, till sorgen, sanningen och vetskapen om hur det är. Och jag vet hur det slutligen träder fram och liksom ger en en käftsmäll så man nästan sitter och kippar efter andan. När överlevandet blir vardag som kommer ju det andra fram och det går inte att undkomma hur gärna man än vill. En dag i taget, ett litet steg och det blir lättare men aldrig lätt. Skriv, bara skriv, du stärker inte bara dig själv utan också mig och säkert fler därute...Kram/Fideli

Musikanta sa...

Det är bra att du skriver - bättre än att behålla allt inombords. Du vet ju också då att det är många som tänker på dig och det måste ju kännas skönt!
Ha det gott och kram från Ingrid

Elisabeth sa...

rENÉE: En strimma av hopp skriver du... och jo, så var det nog. Men jag tror också att vi valde att låtsas att det inte var så illa som det var... helt enkelt för att överleva. Vi visste nog också, längst längst därinne, att det inte fanns någon återvändo... men vi valde att låtsas där också. Nu går det inte att låtsas längre...
Din undran om vad som är värre att se sin älskade tyna bort innan döden eller själva döden när den kommer... ja, om jag det visste. Men gud förlåt mig, det finns gånger då jag önskat att det hade varit lättare för oss, och mindre ovärdigt för honom om han hade fått dö direkt. Gud, förlåt mig!
Det du skriver om att sörja... ja, precis så är det. Å hade vi bott lite närmare varann.. då hade jag mer än gärna tagit en fika med dig!
Du skriver också om det viktigaste nu... att försöka hitta på roligt fast det bär emot. Det är ju inte så att det bär emot.. mer då att det blir lite jobbigt att hela tiden måsta söka och hitta på detta roliga. Men man behöver input... och aldrig så mycket som nu. Vi ska ju överleva.
Tack snälla snälla du för din fina, och mycket bärande kommentar... det är ju input om något! Varm kram...

cAMILLA: Tack min vän, för din fina och omtänksamma kommentar! Än om jag ju inte tycker om att någon ska behöva lida för vår skull...
Du skriver precis och exakt om hur det är.. om hur det är att mista någon under väldigt lång tid. Du skriver klokt och omtänksamt.. tack snälla! De där solglimtarna blir oftast "den lyckliga sorgens längtan". För det är då kärleken gör som ondast... en blick, en hand, ett skratt.. eller något annat som minner om honom. Det som var.. det som vi hade... och det som man vet är helt borta i nästa sekund. Å då blir solglimten bara ett minne att ta med sig hem...
Varm kram..

eLEONORA: Tack snälla! Visst är skrivet och känslorna mina.. men de är ofta rätt kaotiska och lever sitt eget liv.
Sen brukar jag tänka att jag har ju ingenting att jämföra med i det här, varför det finns en naturlig rädsla för det som jag inte hittar något förhållningssätt till. Den dagen Sven-Erik dör, så kommer jag kanske att känna en viss trygghet i att jag känner igen hur det känns att förlora någon till döden. Men jag vet inte...
Hoppas det vårlika vädret har hållit i sig hos er... här har vi bara regn och grått. Å ingen snö!! Varm kram..

fIDELI: Det känns så himla skönt när någon skriver att de känner igen... man känner att man inte är ensam. Tack snälla fideli! Det bär mycket.. och det spelar egentligen ingen som helst roll att man inte gått samma väg.. huvudsaken är att man känner igen, genom att någon gått före eller bredvid, hur vägen såg ut! Å hur man än ser på det... vilken sorglig väg som helst blir lättare att gå på, om man vet att man inte går där ensam. Varm kram..

mUSIKANTA: Ja, visst är det bättre att skriva, än att behålla allt inombords. Men då tankar och känslor ofta är turbulenta och ostrukturerade så är det inte så lätt att få ner dem på "papper"! Å visst är det gott att veta att det finns människor som tänker på en.. sådant bär ju oss alla när det går svårt. Å det vackraste för mig är när någon säger att de ber för oss... DET är väl stort, så säg! Att be för en annan människa.. Varm kram..

Elisabeth sa...

rENÉE: En strimma av hopp skriver du... och jo, så var det nog. Men jag tror också att vi valde att låtsas att det inte var så illa som det var... helt enkelt för att överleva. Vi visste nog också, längst längst därinne, att det inte fanns någon återvändo... men vi valde att låtsas där också. Nu går det inte att låtsas längre...
Din undran om vad som är värre att se sin älskade tyna bort innan döden eller själva döden när den kommer... ja, om jag det visste. Men gud förlåt mig, det finns gånger då jag önskat att det hade varit lättare för oss, och mindre ovärdigt för honom om han hade fått dö direkt. Gud, förlåt mig!
Det du skriver om att sörja... ja, precis så är det. Å hade vi bott lite närmare varann.. då hade jag mer än gärna tagit en fika med dig!
Du skriver också om det viktigaste nu... att försöka hitta på roligt fast det bär emot. Det är ju inte så att det bär emot.. mer då att det blir lite jobbigt att hela tiden måsta söka och hitta på detta roliga. Men man behöver input... och aldrig så mycket som nu. Vi ska ju överleva.
Tack snälla snälla du för din fina, och mycket bärande kommentar... det är ju input om något! Varm kram...

cAMILLA: Tack min vän, för din fina och omtänksamma kommentar! Än om jag ju inte tycker om att någon ska behöva lida för vår skull...
Du skriver precis och exakt om hur det är.. om hur det är att mista någon under väldigt lång tid. Du skriver klokt och omtänksamt.. tack snälla! De där solglimtarna blir oftast "den lyckliga sorgens längtan". För det är då kärleken gör som ondast... en blick, en hand, ett skratt.. eller något annat som minner om honom. Det som var.. det som vi hade... och det som man vet är helt borta i nästa sekund. Å då blir solglimten bara ett minne att ta med sig hem...
Varm kram..

eLEONORA: Tack snälla! Visst är skrivet och känslorna mina.. men de är ofta rätt kaotiska och lever sitt eget liv.
Sen brukar jag tänka att jag har ju ingenting att jämföra med i det här, varför det finns en naturlig rädsla för det som jag inte hittar något förhållningssätt till. Den dagen Sven-Erik dör, så kommer jag kanske att känna en viss trygghet i att jag känner igen hur det känns att förlora någon till döden. Men jag vet inte...
Hoppas det vårlika vädret har hållit i sig hos er... här har vi bara regn och grått. Å ingen snö!! Varm kram..

fIDELI: Det känns så himla skönt när någon skriver att de känner igen... man känner att man inte är ensam. Tack snälla fideli! Det bär mycket.. och det spelar egentligen ingen som helst roll att man inte gått samma väg.. huvudsaken är att man känner igen, genom att någon gått före eller bredvid, hur vägen såg ut! Å hur man än ser på det... vilken sorglig väg som helst blir lättare att gå på, om man vet att man inte går där ensam. Varm kram..

mUSIKANTA: Ja, visst är det bättre att skriva, än att behålla allt inombords. Men då tankar och känslor ofta är turbulenta och ostrukturerade så är det inte så lätt att få ner dem på "papper"! Å visst är det gott att veta att det finns människor som tänker på en.. sådant bär ju oss alla när det går svårt. Å det vackraste för mig är när någon säger att de ber för oss... DET är väl stort, så säg! Att be för en annan människa.. Varm kram..

Elisabeth sa...

rENÉE: En strimma av hopp skriver du... och jo, så var det nog. Men jag tror också att vi valde att låtsas att det inte var så illa som det var... helt enkelt för att överleva. Vi visste nog också, längst längst därinne, att det inte fanns någon återvändo... men vi valde att låtsas där också. Nu går det inte att låtsas längre...
Din undran om vad som är värre att se sin älskade tyna bort innan döden eller själva döden när den kommer... ja, om jag det visste. Men gud förlåt mig, det finns gånger då jag önskat att det hade varit lättare för oss, och mindre ovärdigt för honom om han hade fått dö direkt. Gud, förlåt mig!
Det du skriver om att sörja... ja, precis så är det. Å hade vi bott lite närmare varann.. då hade jag mer än gärna tagit en fika med dig!
Du skriver också om det viktigaste nu... att försöka hitta på roligt fast det bär emot. Det är ju inte så att det bär emot.. mer då att det blir lite jobbigt att hela tiden måsta söka och hitta på detta roliga. Men man behöver input... och aldrig så mycket som nu. Vi ska ju överleva.
Tack snälla snälla du för din fina, och mycket bärande kommentar... det är ju input om något! Varm kram...

cAMILLA: Tack min vän, för din fina och omtänksamma kommentar! Än om jag ju inte tycker om att någon ska behöva lida för vår skull...
Du skriver precis och exakt om hur det är.. om hur det är att mista någon under väldigt lång tid. Du skriver klokt och omtänksamt.. tack snälla! De där solglimtarna blir oftast "den lyckliga sorgens längtan". För det är då kärleken gör som ondast... en blick, en hand, ett skratt.. eller något annat som minner om honom. Det som var.. det som vi hade... och det som man vet är helt borta i nästa sekund. Å då blir solglimten bara ett minne att ta med sig hem...
Varm kram..

eLEONORA: Tack snälla! Visst är skrivet och känslorna mina.. men de är ofta rätt kaotiska och lever sitt eget liv.
Sen brukar jag tänka att jag har ju ingenting att jämföra med i det här, varför det finns en naturlig rädsla för det som jag inte hittar något förhållningssätt till. Den dagen Sven-Erik dör, så kommer jag kanske att känna en viss trygghet i att jag känner igen hur det känns att förlora någon till döden. Men jag vet inte...
Hoppas det vårlika vädret har hållit i sig hos er... här har vi bara regn och grått. Å ingen snö!! Varm kram..

fIDELI: Det känns så himla skönt när någon skriver att de känner igen... man känner att man inte är ensam. Tack snälla fideli! Det bär mycket.. och det spelar egentligen ingen som helst roll att man inte gått samma väg.. huvudsaken är att man känner igen, genom att någon gått före eller bredvid, hur vägen såg ut! Å hur man än ser på det... vilken sorglig väg som helst blir lättare att gå på, om man vet att man inte går där ensam. Varm kram..

mUSIKANTA: Ja, visst är det bättre att skriva, än att behålla allt inombords. Men då tankar och känslor ofta är turbulenta och ostrukturerade så är det inte så lätt att få ner dem på "papper"! Å visst är det gott att veta att det finns människor som tänker på en.. sådant bär ju oss alla när det går svårt. Å det vackraste för mig är när någon säger att de ber för oss... DET är väl stort, så säg! Att be för en annan människa.. Varm kram..