"Livet slutar ju inte gå för de"...

... har jag sagt till Carolina många gånger. I helgen har jag fått säga det ännu mer. I helgen har jag också fått fylla ut dem med prat om trygghet, tacksamhet, och Sven-Erik.

För det är svårt för en nittonåring som behövde få bli lite kär och lycklig... när det sen visar sig att den nyfunna kärleken var en stor bluff.
Då måste man berätta... då när man förlorat någon... igen då... att livet slutar ju inte gå bara för att man har förlorat sin pappa. Hur grymt det än är...
För livet är inte så funtat... att man bara kan beställa ett enda elände under sitt liv, eller iallfall att man får önska sig ett elände i taget. Eller ännu bättre, beställa inga eländen alls!

"Men de kommer, gumman... lika säkert som amen i kyrkan så kommer du att möta både små och stora eländen... och fast än pappa inte kommer att sitta bredvid dig längre, och trösta dig så där som han alltid gjorde så... ja, bäst i världen.
Men Carolina, du vet... pappa skulle ju aldrig släppa dig. Oavsett var han befinner sig just nu... Minns du när vi var och hälsade på honom senast... minns du hur han hela tiden sökte din blick... hur han småbusade med dig... ville nypa dig på armarna... och satt så nära dig.. minns du det? Å hur han ville följa med när vi skulle gå...
Du vet... han kände bandet... det där osynliga bandet som inte behöver några ord... bandet mellan honom och dig... bandet som kallas för kärlek. Å jag vet att du kände det också...
Var trygg med det, Carolina... känn i ditt svåra nu... att pappa finns här ändå... nära dig, fast kanske inte rent fysiskt... men i ditt hjärta... och kanske någonstans här runt omkring oss. Han kommer alltid att finnas här... hos dig. Och om du bara vågar lyssna till ditt hjärta, så tror jag att du kan höra honom... trösta så där som han brukade. Var inte rädd, gumman min... det kommer att bli bra!"

Så sa jag... och mer ändå. Som att livet också kommer med mycket braigt och fint... än om det kanske ser lite mörkt ut just nu. Som att välja att känna tacksamhet för detta braiga och fina... än om vi skulle behöva lite mer av den varan just nu då. Som att vi ska försöka hitta en ny morot någonstans... någonting att se fram emot. Ja, lite så...

Men nu är kvällen här... och jag är lite slut på, känner jag. Helgen har varit och farit... och jag har först och främst försökt vara "världens bästa mamma!" Å världsbäst har vi varit både Carolina och jag... att vara med oss själva.
I fredags var jag till läkaren... och med mina tidigare ord till Carolina... jag känner stor, eller rättare sagt den största tacksamheten i världen, om det bara är fråga om en kraftigare magkatarr.

Min morbror Thord... ja, han ligger på Axlagården nu. Mamma och pappa har varit där nästan varje dag... det är starkt av dem. Jag har inte orkat åka dit än... men jag ska. Jag vill. Men det känns så svårt... att se honom... att veta... och att ta adjö. Förlora någon... igen då. Men som sagt, "livet slutar ju inte gå för de"...

Nu blev det lite hoppigt i skrivet, känner jag... men det blir väl bättre. Å som vanligt skriver jag... det här är inget deppskriv. Det är bara lite som det är just nu...

... och jag har bakat två limpor idag! Jag är så himlens tacksam och glad för orken till det också...