söndag 30 januari 2011

"Varför går det så svårt nu, mamma"....

... varför kändes det lättare förut?" frågade Carolina i fredagskväll.

Jag svarade, att det finns nog många orsaker till det. Det är tre år (!) sedan jag åkte iväg med SE till geriatriken. (Tre år??? Fast det känns som om det var förra veckan...)
Större delen av den tiden har gått åt till att överleva, och så är det nog fortfarande. Men vi har också försökt hitta vårt nya liv... vi två... utan honom. Eller som en vän på Röda Korset uttryckte det: "Vissa dagar kan man bara överleva... medan andra dagar så kan man leva lite. Det beror på vad som händer runt omkring... dagsformen... och hur man mår."

Vi vet också att tiden, i den här sjukdomen, tar ifrån honom alltmer av det som var just han... hans kunskaper, hans intellekt, hans fysiska förmågor... och framför allt, och svårast för Carolina, att han inte längre minns att han varit hennes pappa. Å att lämna en pappa... bit för bit till änglarna.. och hålla fast vid att Gud ändå finns... och försöka köpslå med honom att hon ska göra vad som helst, bara hon får behålla sin pappa... jag har sett hur svårt det är för henne.

Att vi är så ensamma som vi är. I det här. För det blir verkligen en fråga om ren överlevnad när det går helg efter helg och vi sitter här, hon och jag, och försöker hitta på... hitta på... hitta på. Från en stor släkt till två.
Jag skriver inte så mycket mer om det... men alla ord om ensamhet som jag hittills skrivit på den här bloggen... ja, de får gälla nu också.

Livet slutar ju inte gå för det. Hur många gånger har jag inte sagt, och skrivit det? Bara för att vi sitter i detta väntrum och väntar på den ovärdigaste död som livet bjuder... så betyder ju inte det, krasst skrivet, att livet slutar komma med andra sjukdomar, och annan död. Nu ligger min älskade älskade morbror Thord på Axlagården. Ett cancerhem. För jävla tufft.. och jag ska åka dit idag. Ta adjö blir det nog... för det går fort nu.

Ja, det finns många orsaker till att det går lite tyngre nu... och jag märker att jag alltmer försöker anstränga mig att inte tänka så mycket när jag skriver. Varför då? Jag vill skriva... men inte känna. Jag läser också in lite less och bitterhet mellan mina rader... som betyder, kunde det inte bara få räcka lite nu? Kunde inte bara änglarna få komma och hämta Sven-Erik nu? Och Thord förstås...

Tack E, för de vackra vita tulpanerna! Tack Elin för ditt besök i torsdags! Tack alla som gör en skillnad...

6 kommentarer:

Kersti sa...

Idag blir det en kram härifrån. Orden har stannat på halva vägen men kommer säkert ifatt till en annan dag. Många varma tankar skickar jag och de kommer säkert hela vägen.

Eleonora sa...

Du behöver en varm kram och den kommer här.
Eleonora

Renée sa...

Varför är livet så hårt för vissa? Läste i våran dagstidning idag om en kvinna som hade mist sin man, en 12-årig son och bägge hennes svärföräldrar i en bilolycka. Hon sa att hon fick sörja en person i taget för annars mäktade hon inte med...
Märkligt hur livet kan bli.... Många kramar får du av mig, som alltid!

fideli sa...

Läser och känner igen ...överleva men inte leva, jo jag vet hur det är alltför väl men snälla fina du, skriv inte bitterhet, ge dig inte själv det ordet som används så fel idag, det är du inte värd för bitter det är du inte. Ledsen, full av sorg och förtvivlan är och kan aldrig någonsin bli till ordet bitter.
Du är kämpe (som jag) och du har all rätt att känna som du gör och skriva det när och om du orkar. Det är styrka, att våga vara det man känner och inte trycka undan för att det ska passa andra. Vi har så lika helger du och jag, så otroligt lika även om de beror på olika saker/händelser och jag vågar säga att jag vet precis hur det känns... att överleva utan att leva och de där små dagarna när man känner lite av det där som kallas liv, det blir guld i tillvaron. Men det är svårt när det mesta handlar om att överleva. Kram från en överlevare till en annan.

Elisabeth sa...

kERSTI: Tack snälla! Att ord stannar på halva vägen - ja, det känner jag igen. Men en tanke... en omtanke.. den kommer alltid fram! Varm kram..

eLEONORA: Tack snälla! Å en varm kram går i tanken med returpost tillbaka till dig. Hoppas värken är snäll mot dig idag... Varm kram..

rENÉE: Ja, om vi hade svaret på den frågan... men jag håller fast vid att det ändå finns en mening till varför somligt sker, varför somliga drabbas, varför somliga drabbas oftare än andra, och varför somliga inte drabbas alls. Vore det bara slumpen, så vore det ju bara en helt meningslös tragedi för alla de som drabbas på någe sätt. Varm kram..

fIDELI: Tack snälla! Jag vill verkligen verkligen inte bli, eller vara någon "bitterkajsa", men ibland blir vågskålen med elände allt för full... och i den andra vågskålen ligger alltför lite av braigt som kan väga upp. Men jag jobbar på det....
Jag vet att du känner igen mycket vad gäller ensamhet och överlevnad, och det är egentligen sorgligt... varken du, eller någon annan ska behöva ha det så! Vi får hjälpas åt på någe vis... Varm kram till en överlevare..

Anonym sa...

Jag blir väl elakingen i dina kommentarer, men då får det faktiskt vara så. Vem ska tala om för S-E mamma om änglarna kommer o hämtar honom? Vem ska ta hand om hennes sorg som hon ska känna då? Varför skulle änglarna hämta S-E nu? Han lider inte, han verkar trivas där han är. Om det är för att du ska kunna gå vidare i ditt liv finns det väl andra sätt att göra det på än att önska nåt sådant?
Du får ursäkta mig, men nu tog jag mycket illa vid mig och även många andra som känner och älskar S-E /cilla