560227...

... och de fyra sista siffrorna får bli min hemlighet. Det är en av de vackraste hemligheter jag har... hans personnummer.

Nästa måndag fyller han 56 år.
7 av dem har han varit sjuk. Fast egentligen mycket längre än så...
4 av dem har han suttit på ett demensboende. Fast han åkte iväg mycket tidigare än så...

Tårta och presenter? Ja, men Gud... jag skulle väl vilja ge honom den största tårtan i världen, och en hel hög med presenter inslagna i det vackraste papper. Sitta där bredvid honom... så där som vi firade förut... då när han tyckte mest om att äta tårta... men tyckte det var onödigt med presenter... som han alltid sa när han satt där och öppnade dem. "Men nog var det väl onödigt.." brukade han säga. Med ett undantag... om Carolina hade gjort någe... som ett träflygplan på slöjden... eller ett fint kort med hjärtan och "grattis pappa" där allt klister gjorde kortet svårt att öppna. Då... då var det "jamen, det här var då bäst!"

Men... nu? Nu kan han inte ens äta tårtan själv... fixar jag att hjälpa honom med det? Mata honom? Än om jag ju vet att den fina personalen ställer upp... så bara det att sitta och se honom bli matad på en dag som ska vara ljus och fin... och som ska minnas som sådan... nja, det känns svårt.
Öppna paket... nej, det vet jag att han inte kan. Ska jag be Carolina göra ett födelsedagskort till honom? Fixar hon det? Behöver hon det? Tänk om han då i en ögonblicksminne förstår vad han saknar?
Då dör nog både hon och jag... på denna "fina och ljusa dag!"

Det här tänket, ihopkomprimerat här... och med samvetet som följeslagare, tar mycket energi. Sen... att åka dit ensam... och åka därifrån ensam. Kanske skulle jag be min vän M (kontaktpersonen) följa med?
Jag vet ju att Sven-Eriks släkt ska "ordna" någe för honom... men jag hade hellre sett att de hade ordnat någe för Carolina den här dagen. Det hade Sven-Erik också...

560227 och 601219.