... är det i varje sekund. Lära nytt, och lära om, i livet som nu är. I sorgen, i livet, i väntrummet... så måste jag därför söka de mirakel som vill hjälpa mig med det.
Sen måste jag förstås välja, och vilja, att se dem också.
Sen måste jag förstås välja, och vilja, att se dem också.
Som idag... min arbetskompis på RK som berättade hur hon hade varit på ett PRO-möte där min pappa skulle uppträda med sin kör. "Jo, men jag tänkte att om jag såg honom så skulle jag ha gått fram och berättat hur trevlig du är att jobba med!"
Det är väl mirakel om någe... att få ett sådant fint omdöme?
Eller... som grannen Gunilla som hade knackat på vår dörr en stund innan jag kom hem från RK ikväll, och frågat om vi behövde handla, och ville följa med till Coop. Nu hade vi inte möjlighet till det... men bara att hon ringde på dörren.
Det är väl ett mirakel om någe... att bli visad sådan omtanke?
För mig är det så... och jag vill minnas dem så.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar