söndag 25 mars 2012

Jag sitter vid köksbordet och skriver lite...

... och Carolina har gjort sig fika, och ska se Big Brother på teven.

Jag skriver inte så mycket nu, tänkte jag skriva. Men så är det ju inte alls... jag skriver mycket, det är bara det att jag väljer att inte lägga ut det... än. Fragment, tanketrådar, och ostrukturerade rader om det som händer runt omkring oss... om sorg som blir osynliggjord... om förtvivlan, saknad och längtan... och om de som skadas av det.
Vad jag så småningom ska göra av allting... nja, jag vet inte. Skriva en bok kanske? Eller begrava det tillsammans med... ja, ett slut någonstans. Vi får se...

Nu har jag tagit ett beslut. Eller iallafall påbörjat en process mot ett beslut. Eller kanske började den processen för länge sedan... mot beslutet som måste komma. För att klargöra det: Vi har sorg! Inte så att vi gråter varje sekund och dör (fast det känns som så ibland)... inte så att vi inte kan fungera i tillvaron(ibland haltar det ju förstås)... inte så att vi inte försöker att överleva(fast ibland går andetagen tyngre)... men vi har en sorg som definitivt förtjänar att respekteras, och att bli bemött med värme, förståelse och empati. Den också.
Jag behöver inte skriva någe mer just nu om hur det känns... det förstår ju varje människa med lite sunt förnuft och empati. Å de som inte gör det, och däri ligger beslutet, de människorna kommer vi inte att sakna. (Skrev hon tufft nu!) Punkt och slut.
Kanske kan vi då få lite lugn och ro, och fixa det själva. Åteminstone fram till den dagen han dör "på riktigt"... då blir det ju en ny sorg.

Jag har ringt till mamma ikväll... hon mår inte bra nu heller. Å hon behöver allt stöd som hon kan få... vilket jag försöker att ge. Självklart.

Nu blir det påtår.

2 kommentarer:

Bloggblad sa...

Visst är det en sorg som förmodligen är lika smärtsam som all annan sorg. Men svår att förstå för många.

I dag i kyrkan kom mannen till en av våra kyrkvärdar som blev hastigt sjuk för drygt en vecka sen och som dog i måndags. Det var tacksägelse med ljuständning. Mannen är tydligen ganska dement, kanske 80, han satt längst ner och grät, tårarna rann och han hulkade. Hans sorg kändes ända fram till koret där vi stod och sjöng. Och alla undrar, vad blir det med honom nu? Hon var alert och var den som tog hand om allt...
Livet är otroligt tufft ibland. Bilden av honom ensam i kyrkbänken har följt mig hela dagen. Många kramade om honom, men han verkade inte vilja ha sällskap. Sen smet han innan det var slut.

Ta hand och dig och Carolina - och ha det så bra som ni kan. Strunta i alla andra, ni lever bara ert eget liv. Inte någon annans!

Styrkekramar från mig!

Elisabeth sa...

bLOGGBLAD: Tack, snälla M! Din berättelse om den gamle mannen berörde mig djupt, och jag kommer att bära med mig den ett tag.
Döden är ju någonting abstrakt, någonting vi inte kan ta på, och just därför är det ofta mycket svårt och obegripligt för många med demenssjukdom att förstå den. Stackars denne man... och jag hoppas att han kunnat få det stöd som han så väl behöver nu.
Tack för din omtanke om oss, M.. jag hoppas du vet att det betyder mycket nu. Varm varm kram..