Ti amo. Siempre...

De vackra orden läste jag för en stund sedan... i dödsannonserna i Dagens Nyheter. Kände klumpen i halsen, och försökte som vifta bort känslan med handen... en liten pojke som inte fick leva längre.
När blicken vandrade över på nästa sida, också den med dödsannonser, så hade gråtklumpen gått över till ilska... "varför är jag så dum och sitter och läser dödsannonerna jämt?" var tanken. Men innan jag hann vända på bladet så fastnade min blick på ett namn... ett namn som både var och är det vackraste namn jag vet... min mormors... "Ingrid Lindgren".
Å gråtklumpen... ni vet den där stora varianten... som hotar att ödelägga hela ens tillvaro just då... den bara... ja, den bara gjorde ont. Lillmomma min...

Så ringde jag till mamma. Hörde att hon lät trött... och ja, jag vet inte riktigt vad. Kanske var det bara min oroskänsla som steg igen... och kanske inbillade jag mig bara. Hon sa att natten varit tuff.. att kateten åkt ut... att hon blött... men att hon nu skulle försöka vila lite. Jag nöjde mig med det.. och lovade att ringa ikväll.

Så ropade Carolina-gumman att hon bjöd på våfflor i köket. En försenad lunch efter en pluggig förmiddag.. och med solen som sken in genom skitiga fönster... prat om våffelsmeter och våffelsmeter.. våren som är på G... och så..
... mitt i alltihopa så ringer mamma! Fast jag nyss pratat med henne. Hon låter alldeles borta, och jag hör ju. Okoncentrerad och svamlar nästan. När jag frågar om det är någe som är fel så svarar hon bara kort: Ja! Men jag får inte fram vad det är som är galet... men jag hör ju att någe är det som inte stämmer.

Nu har jag nyss ringt till min syster. Jag vet inte vad jag ska göra. Å kanske är det bara jag som oroar mig i onödan, men jag vet ju. Eller som hon ofta säger till mig: "jag får ta en dag i taget".
Min syster skulle ringa till dem... pappa brukar lyssna på henne. Hon skulle ringa mig sen... och jkanske är det bara ytterligare ett trappsteg bakåt. Jag menar... i

... nu ringde Carina. Hon är på väg. Ti amo. Siempre.