söndag 15 april 2012

Tack Gud...

... sa jag igår kväll. När jag hade lagt mig och knäppt mina händer.
"Tack Gud, för att jag idag kunde gå upp till min mamma och pappa, vispa grädde och riva choklad... och med en rulltårtebit bjuda dom på en liten hemmagjord bakelse."

En stund så fylld med tacksamhet över att få rå om mamma... det är det jag måste hålla fast vid nu... tacksamheten.

För när jag ser min mamma.. ser hur hon kämpar bara för att orka gå över köksgolvet... ser hur hon nästan somnar efter gofika och en stunds prat... ser hennes tjocka vätskefyllda ben... ser hur hon måste inhalera för att överhuvudtaget orka andas... ja, ser min lilla mamma i det skick hon är nu... då måste man bara hitta en livlina någonstans... och för mig är det just det... tacksamheten. Över det vackra jag får när jag är där... hennes röst... hennes leende... hennes tack när jag ska gå... och hennes varma varma kram. Tack snälla mamma min.

Sen skjutsar pappa hem mig... och vi är överens om att vi bara kan ta en timme i taget nu.

..........

Det är svårt att beskriva allting som händer nu... men jag försöker ändå att parera, och hitta tacksamhet i vad det än är. Det är bara så så mycket svårare att uppbåda denna känsla när det kommer till Sven-Erik och mamma nu...

... så det får det räcka med "Tack Gud för en underbar söndag!" idag.

..........

(Fast nu "drar jag ihop mig" och ska dricka påtår med Carolina i köket... och prata lite om att göra vårfint här hemma!! Det blir bra...)

1 kommentar:

trollmor sa...

Kram på dig. Jag vet hur svårt det är ,det är inte så länge sedan jag vakade vid min fars bädd.
ewa