måndag 16 juli 2012

Det är svårt med ny sorg...

... när man redan bär en.
Å än svårare blir det när någon säger "ja, men din man lever ju... skulle jag vara du så skulle jag vara där varje dag!"
Då blir man ännu mer ledsen än man var förut... och väljer för den nya sorgens skull att vara tyst.

Hon var min mamma... han var min man... båda är borta.

Eller är det inte om den djupaste sorg och förtvivlan man läser när man får en sådan här kommentar:

" Har inte följt din blogg..hittade den..när jag i min desperation söker svar..förtröstan..hopp..blev berörd av det lilla jag läste..<3
Har precis börjat landa i det ofattbara som händer..
Min älskade..47 år..frontallobsdemens..3 barn..18 15 och 8 år..
Vi kan ta på ..känna..höra vår älskade..men vi når han inte längre varje dag..allt..hela vårt liv har stannat upp..men vi springer ifrån sjukdomen så länge vi kan..
Med hopp om en framtid trots allt <3
Du skriver mycket fint <3"

Fick den i veckan på ett tidigare inlägg "Hur tog jag mig i land" skrivet i juni 2007.

..........

Nåja, jag visste ju hur det skulle bli. Vad vi hade framför oss, Carolina och jag. Nu tar vi en dag i taget och försöker samla mod inför mammas begravning på lördag. Klart vi fixar det... för som en kär bloggvän brukar säga: "Man blir så stark som man måste"!

4 kommentarer:

Di sa...

ja man blir stark om man måste och man tror aldrig att sorgen ska minska...men den gör det..den minskar dag för dag...år för år tills den bara vilar i sin tystnad...tid läker en bruten tråd...kramar och styrka till dig

bollebygdsbo sa...

Elisabeth. Visst lever din make ännj, men bara kroppsligt. Det som egentligen var just HAN har redan dött, tynat bort. Du, och andra i samma situation, får en fruktansvärt lång sorgeprocedur. Oeehört smärtsamt, såväl fysiskt som psykiskt. Sorg är verkligen bäde fysisk och psykisk!

Hoppas att psalm 249, Blott en dag. . . . kan ge lite tröst. Just strofen "som din dag, så skall din kraft ock vara" hoppas jag kan göra bågot för dig också, liksom den gör för mig i scåra stunder.
Styrkekramar till dig och Carolina

ginny sa...

Folk säger så mycket dumt, jag försöker att se det som välmenta men klumpiga försök att vara vänlig.
På något underligt sätt orkar man alltid lite till.

Ruta Ett sa...

"Om jag var du, så..."
Men "du" är inte "jag" och vice versa och man kan inte döma någon förrän man gått i deras mockasiner, som en vis indian sa.
Men visst sårar det när alla dessa som "vet bättre" uttalar sig...
Ibland kan man ha överseende med deras dumhet, men ibland går det bara inte.
Tiden läker inte alla sår, men man lär sig leva med såren.

Bamsekramar till er, så många, så många...