Carolina har nyss gått iväg...

... för att göra sin andra omtenta. Å hur det än går så är jag oerhört oerhört stolt över henne. 

Det är inte alla...

... som har en egen syltburk! Med sitt namn på. Idag kom min vän Karin förbi med denna present till mig. 

"Så himla mysig hon är" sa Carolina glatt när jag kom hem med presenten. Å inte för att det var mitt val av ord "mysig", så delade vi glädjen över hur fina vänner vi har. Tack, snälla Karin!

Jag älskar vardagen...

                                 Present från en av tjejerna på jobbet idag... input om någe!!!


... eller i vart fall så tycker jag mycket om den. Den ger en fantastisk möjlighet att skingra tankar och hålla somliga dörrar stängda. Sen finns det naturligtvis bättre och sämre vardagar, men på det stora hela så... ja, så är disk, tvätt, jobb och middagsmat rena mirakelmedicinerna.

Däremot så tycker jag inte lika mycket om nätterna nu. De fylls alltför ofta av drömmar... ibland hela nätterna känns det som, och jag vaknar ofta flera gänger. Inte så att jag kommer att dö av det, och nog för att jag vet att det är mitt undermedvetna som jobbar på... men det går lite trögare dessa mornar att samla ihop sig för ännu en ny vardag.

Men så med  disk, tvätt, jobb, och middagsmat så fixar man till en rätt bra dag ändå.
Som idag, en bra vardag.
Som imorgon ska bli än bättre... för då ska Carolina klara den första omtentan! Har hon bestämt.


Slutligen så måste jag bara väldigt väldigt kort, och egentligen helt emot mina principer att aldrig bemöta anonyma kommentarer, kommentera kommentarerna (många "kom-ord" det blev nu då) till mitt föregående inlägg: Orka!!

Var det i förra veckan...

... eller var det veckan före det som jag blev bjuden på fika på Mekka av en god vän? Var det i förra veckan, eller var det veckan före det som fina grannen ringde på dörren sent en kväll med både dataväska, grannsnack och beautibox? (Tack, snälla ni!)

Min tidsuppfattning är rätt skev nu för tiden. Men så är det… och så blir det.. när man lever här och nu… en dag i taget. Tiden, eller rättare sagt mina känslor för den, verkar ha svårt att bestämma sig för när någonting egentligen hände. Som till exempel: Är det inte bara en vecka sen som Pontus P somnade in? Inte kan det då vara 6 månaderr sen? Eller lite tvärtom: Är det bara 6 månader sen som Pontus P somnade in? Det känns ju som att det är minst 3-4 år sen som han bodde här hemma hos oss?

Helt rörigt, jag vet. Men jag vet också att det blir så här för många. Tiden blir på någe sätt en bundsförvant för att sakta men säkert kunna hantera förluster. Känslorna hinner inte riktigt med. Dessutom vet jag, vilket är det viktigaste… det fungerar.  Än om jag just nu inte kommer ihåg om det var förra veckan eller veckan före det som jag blev bjuden på fika eller när fina grannen kom förbiJ…

Sen…  och viktigt det med… fast ur en annan synvinkel. För det mesta så fixar vi våra dagar ganska bra, Carolina och jag. Vi hittar på mycket med mys och gofika, hon har skolan och jag har jobbet, och vi får input av vänliga människor runt omkring. Vi har det så bra som vi bara kan. Men jag blir ledsen när jag ser den bild som min son (som jag idag inte har någon kontakt med) lagt ut på facebook där mitt barnbarn sitter i min pappas knä… och min svägerska (!?) har gillat det. De känner inte varandra, och har vad jag vet aldrig träffats, men har av någon outgrundlig anledning hittat en ”gemensam nämnare” sedan Sven-Erik blev sjuk, och än mer sedan mamma gick bort.

Det gjorde mig uppriktigt ledsen, och det gör ont.

När jag sen får höra att min son inte vill umgås med Carolina så länge hon bor kvar hemma… då känns det som om… ja, jag tror att de flesta förstår.  

Den nya, fast ändå gamla, gemensamma nämnaren är ju jag.

Nu funderar säkert någon varför jag skriver om det här. Men jag skriver det i skenet av hur jag mitt i allt annat som jag måste förhålla mig till, nu också måste hitta ett sätt att förhålla mig till det här. Å det gör jag ju, för…

… tiden läker alla sår. Jag tror på det… än om den skevar till det lite för mig just nu.

Parfymsöndag...

... eller "så lite vi har men så gott vi mår"som min mormor brukade säga. 

Nu förstår jag...

... varför Carolina inte vill se mer Wallander.

"And Kurt Wallander slowly descended into darkness that some years later transported him into the empty universe known as Alzheimer's ..."

Jag är så fantastiskt bra nu för tiden...

... på att snabbt bläddra förbi bilder som jag inte vill se i mitt fotoalbum. Men ikväll känner jag bara för att lägga upp en bild. En bild som inte gör alltför ont... en bild som inte väcker upp... utan bara en bild som värmer.
Det fick bli "mammabreven".
Den sommaren då mamma hade skrivit "Lilldoppa" på det ena, och "Stordoppa" på det andra.
I kuverten låg 500 kronor till oss var. Reskassa till Stockholm 2011.

De är de vackraste kuverten jag har kvar...

Så går jag och lägger mig...

... och ligger klarvaken. Varför skrev jag om dom? Jag lyckas ju för det mesta hålla ifrån mig allt dom gör mot oss. Inte inatt..

Godhetens kraft

Ja, det låter ju väldigt högtravande och tjusigt med den där rubriken, men faktum är att i tiden förut så hade jag inte den blekaste aning om vilken kraft det finns i just detta ord: Godhet.
Än mindre så förstod jag att denna godhetens kraft var, och är ett av de mest effektiva vapnen som finns att bekämpa en sorg med.
För mig var nog godhet bara något som fanns här för sin egen skull... och jag var glad när jag mötte den, och mindre glad när jag inte gjorde det.
Idag ser jag lite annorlunda på det.. idag vet jag bättre.

Den här veckan har jag mött mycket godhet. Grannen G som kom med kantareller... vännen K som bjöd på fika på Mekka... chefen A som gav mig en.. nej, förresten två kramar på samma dag.. och Carolina som ställde sig och bakade chokladbollar en kväll bara för att jag var godissugen.
Visst skulle jag i tiden förut ha varit precis lika tacksam och glad över denna godhet... men dess kraft skulle aldrig ha tröstat och värmt ett sorgset hjärta på väg till jobbet varje morgon. Det kan jag då säga...

Vi har satt upp en lapp i köket. "Det här är vårt liv!" står det. Som en slags påminnelse till oss själva att aldrig mer tillåta andra att göra oss illa. Den lappen är, liksom godheten, ett vapen mot de människor som i sken av tron på sin egen godhet och oskyldighet fortfarande försöker göra precis det. (Nu förstår ju de flesta att jag talar om familj, släkt och vissa vänner... men det gör inte så mycket.. än om det känns svårt att utsättas för det här hela tiden. Mycket sofistikerat och i det fördolda. De kommer med all säkerhet att gadda ihop sig än mer nu... efter att de läst det här... och gilla varandra ännu mer... för de har ju sedan länge haft både mig och Carolina sdom gemensam nämnare att skuldbelägga. Ja, det började redan när Sven-Erik fick sin diagnos, men blev mycket mycket värre när vi tog avstånd från familjen. Å ibland.. men bara ibland när jag tänker på det... så dtänker jag två saker: "självinsikt" och "den som är utan skuld kasta första stenen..". Nåja, blir dom lyckligare  med sina vapen så... jag har godhet och lappen i köket som vapen! Å de "läser ju inte" här ändå...typ.)


Sen hade jag ju tänkt skriva om Carolina. Om hennes självständighet och styrka. Tänkte också svara på fina kommentarer som jag fått. Men det här synhjälpsprogrammet är inte det lättaste att lära sig, och jag blir fort trött. Men jag jobbar på det...

Så till alla goda människor där ute... tack för att ni finns!
Ni betyder mer än ni tror... ni är vapen:)!

Kort om mod...

... eller vad man nu ska kalla att "ta kvällspinken" som vi gjorde ikväll. Nyss.
Det är snart sex månader sedan Pontus P for, och ikväll var det första gången vi gick den gamla rundan som vi brukade gå med honom varje kväll.

Jo, jag vill nog kalla det för mod
.

Bara en liten bild...

 

... på den som vi bara pratar lite om. När vi vågar. Men det finns inte en dag som han inte är här hos oss.


En bra lördagkväll som alltid.

Jag undrar om det inte är så...

... att vissa dagar så lever man, och vissa dagar så överlever man. Kanske är det till och med så att leva och överleva fördelas ner på mindre nivåer ibland... till timmar, minuter och sekunder. Jag vet ine, kanske är det bara jag som känner så. Lever så just nu.
Dessutom så kan det i en dag när man lever komma stunder då det gäller att överleva. Eller tvärtom. I en dag när man bara överlever, så kan det komma stunder när man känner att man lever... också.

Rörig tanke kanske, men jag tänker på påsen med blåbär.

En sån där dag när man bara måste överleva. Så kommer Margaretha på jobbet och sträcker över en liten påse med blåbär som hon har plockat dagen före.
"Jo, men jag tänkte... Carolina gillar ju att baka... så jag tänkte hon skulle få...  blåbär kan man ju ha till så mycket" säger hon.
Jag känner hur värmen bara sprider sig... precis där vid kylskåpet i fikarummet.Värmen i hjärtat över att någon gör något så vackert och omtänksamt... kommer med en påse blåbär till Carolina... och dagen av överlevnad får en stund av glädje, tacksamhet och liv.

Med all den värmen inombords så kramade jag sen om henne, men jag tror inte att hon förstod att jag tackade för så mycket mer än påsen med blåbär...

Jag har köpt frukt idag...

... och  Carolinas kommentar var "åh, mamma, nu kan jag göra världens gofrulle imorgon"!

Litet, men viktigt skriv om tacksamhet och glädje.

Att hitta balansen

... mellan att vilja skriva och förmågan att göra det är inte så lätt just nu märker jag. Balansen mellan att försöka spinna lite vidare på flyktiga tankar och dagsformen är inte heller så lätt. Men vad jag tycker är svårast är när jag känner att jag vill skriva allt mindre om det svåra som är nu... helt enkelt för att det är svårt nu.
För hur skriver man "så svårt som det är nu har det aldrig varit" utan att det bara blir patetiska tyckasyndom-bokstäver"?  För det är verkligen verkligen INTE synd om vare sig mig eller Carolina... vi har det bara ganska så tufft just nu.

-Min man sitter på ett hem för dementa. Mitt senaste besök hos honom, och bilden av honom i rullstolen, som ett kolli, den bilden finns ständigt hos mig. Om än gömd. Jag förbereder mig i små flyktiga tänk för den dagen han dör.

-Min mamma gick bort förra året. Kan jag skriva hur enkelt som helst... men sorgen får för det mesta gömmas undan, den också. Inte för att jag inte är stark nog att hantera det... utan stark nog för att bearbeta och sörja i den takt som fungerar nu.

-Vår släkt har vi inte längre någon kontakt med. (Vi bröt ju, som de flesta vet, kontakten med dem kort efter mammas död.) Det är egentligen inget svårt i sig, för släktskap är ju ingen garanti för att det finns empati och omsorg i den. Men vad som är svårt är den ensamhet som blev. För hur illa det än var med dessa släktningar så innehöll ju livet några fler än bara Carolina och jag.

Tre stycken av svårt. Var för sig så skulle det kanske gå lättare, men tillsammans så är det tuffare. Jag vet att jag måste förbereda mig för den dagen Sven-Erik dör. En ny sorg, men kanske också en sorts lättnad. Jag vet att mamma har det bättre nu, men jag måte lära mig att leva MED att hon alltid finns hos mig ändå, och inte som nu, UTAN henne. Jag vet att jag måste bearbeta och förlåta den släkt och familj som ändå aldrig fanns här. Helt enkelt för min egen skull, och för att jag utan bitterhet kan lämna dem i det liv de själva valt att stanna kvar i.

Men just nu, och jag skriver det så fort och modigt som jag kan:

Så svårt som det är nu har det aldrig varit.


(Vilket inte hindrar att jag stiger upp tidigt i morgon och gnolar på i duschen. Peppar Carolina för en ny dag med politikplugg. Går på jobbet och peppar och entusiasmerar våra frivilliga. (Vilket ingår i mina arbetsuppgifter.) Går hem och äter middag tillsammans med Carolina. Fixar gofika till... ja, vad  vi nu bestämmer att se på teven. Går och lägger mig och knäpper mina händer igen... )

Slutligen... jag ber om ursäkt att jag inte orkar svara på några kommentarer ikväll. Jag gör det imorgon, känner jag.

Det spelar den minsta roll...

...  vad du äter om du får dela den med någon som står dig nära. 

Så är det. Fast fiskbullar är inte fy skam det heller...

Tack, Gud!

"Bara" glaskroppsavlossning".Tack älskade min Gud vad lycklig jag får vara!!! "Jag är så glad att du är hemma igen" har Carolina sagt flera gånger nu. Jag också, men får hålla lite koll. 

Nu blir det bara mys mys mys resten av dagen... så tack Gud. Vad vi får ha det bra ändå.

Väntar på taxin...

... åker till sjukhuset. Ögonen. Men är nog hemma till kvällen.

Det går lite sämre att skriva...

... på datorn just nu. Mina ögon har blivit mer ljuskänliga. Det går lättare
att skriva på mobilen som har större bokstäver, jag kan sätta den näramre mina ögon,, och den har mildare ljus.
Har fått mer "sotflagor" på "friskögat" så kanske måste jag operera det också framöver.
Men som jag nyss sa till Carolina... det är inget att oroa sig för. Punkt och slut.

Ny fredag. Vi ska ha lite julmys ikväll. Äta risgrynsgröt till middag och se julfilm.
Låter kanske dumt så här mitt i sommaren... men det funkar för oss just nu.

Ha den finaste fredag alla därute... och VAR RÄDDA OM VARANDRA!!