Men inatt, mitt emellan mina mardrömmar, så tänkte jag: "Gud kan du inte skicka hit någon som säger att nu behöver jag inte vara stark längre och som vill ta hand om mig,"
Läser också här, det mesta, och dina ord kunde lika gärna varit mina. Men livet är sådant är när man behöver någon så finns det ingen. Jag vet det alltför väl och du liksom jag måste alltid vara stark. Kram till dig
Tjej och mamma på snart 50 år...
Min man fick i november 2005 diagnosen Alzheimers med stora frontallobsskador!Han var då 49 år. Jag var hemma med honom fram till den 22 januari 2008, som var dagen då han lades in på geriatriken (om det kan du läsa här: http://himlastigen.blogspot.com/2008/01/jag-skriver.html ) Sen kom han inte hem mer.. och idag så befinner han sig på ett särskilt boende för dementa. Så just nu rör sig min blogg om den kaosartade vardag vi lever i! Hur vi försöker hitta ett nytt sätt att leva, i detta väntrum...
Men jag skriver om annat också... sådant som är viktigt, och som berör mig på något sätt. Både viktigt, och oviktigt... tokigt, och otokigt. Som livet också ska levas...
2 kommentarer:
Elisabeth! Be Honom skicka någon till mig också!
Du är mycket stark, men alla behöver vi NÅGON!
Kram från en som läser allt, men sällan skriver till dig.
Läser också här, det mesta, och dina ord kunde lika gärna varit mina. Men livet är sådant är när man behöver någon så finns det ingen. Jag vet det alltför väl och du liksom jag måste alltid vara stark. Kram till dig
Skicka en kommentar