Men vi skriver...

... någe nytt, och annat viktigt här. Bara för att jag ska slippa se rubriken på det jag skrev tidigare....

Jag ber om överseende att jag inte har så mycket ork att besöka er lika vackert som ni besöker mig... men mitt fokus är hårt hållet nu. Det viktigaste fokuset som jag någonsin har haft att besluta mig för.... att hitta guldkorn i varje liten pyttasekund. Å det går.... men det tar min energi.

Sen vill jag önska alla som läser en riktigt riktigt underbar helg. Fyll den med kärlek för dig och de dina.... du har nuet. Det är ditt... och du kan fylla det med vad du vill. Jag försöker göra så... guldkorn.

Var rädd om dig...

Han fick inte uppleva...

... hennes 18-års dag. Han får inte uppleva hennes 18-års dag.
Den känslan får mig nästan att vilja kräkas...

... och det är då man måste bestämma sig....

... "tänk bort det... gå och köp tulpaner!"

Promenaden till stan blir vacker och märklig. Fågelkören har skickat sina bästa solister att sjunga med sina olika stämmor och läten för mig.... och när den ena tystnar, och vartefter jag går förbi, och vidare, så dyker den andra upp. Med en helt annan melodi... och en helt annan stämma.
Vad märkligt, tänker jag... aldrig har jag hört denna fågelkör förr. Hela vägen ner till stan...

Man hör det man vill höra... man ser det man vill se... och jag såg en vacker kör med vingar, och hörde tonerna som hade skickats någonstans ifrån för att bära på vägen. Jag valde att ta emot det så...


Så var det igår... men jag kom hem utan tulpaner. Det blev rea-på-rea-underkläder till Carolina istället... och två rosenbröd till eftermiddagsfika.

Så en bra dag igår... om än rubriken-tänket finns här idag också.
Hon fyller först nästa måndag... den 16:e februari.

Sen fyller SE 53 år den 27:e februari. Förra året firade vi hans födelsedag på geriatriken... i år ska vi fira den på Tomtebo.

Vissa saker...

... kommer ändå aldrig att förändra sig. Mitt i vispandet med diskborsten så insåg jag det... oavsett hur mycket jag kommer att förändra min värld, så kommer diskandet att vara precis lika tråkigt och trist som jag alltid tyckt.
Men tråkigt och trist... är det så jag tänker börja mitt nya tänk, funderade jag med mig själv mitt i diskborstevispandet. Jag måste ju diska... det måste finnas något som kan kompensera detta eländestråk... tänkte jag vidare. Fokus.
Då kom jag ihåg att det ännu fanns en bit kvar av banankakan i kylskåpet... och inte vet jag om det var banankakan, och som jag kunde ta till kaffet ikväll, eller om det var tänket i sig som ryckte upp mig.... men det tråkiga och trista blev mindre tråkigt och trist... och det höll i sig hela disken igenom!

Sen vet jag ju inte imorgon... för nu är banankakan slut!

Tänkte köpa tulpaner på Coop... men jag blev för sniken. Det kommer fler tillfällen...

Tvättade.

Ja... en bra dag. Bara fokus. Just nu och här.

Imorgon har jag inget löfte om än...

Man måste träna..

... hela tiden. Hålla bilden levande.... att det finns något nytt där bakom hörnet.

Igår målade jag tånaglarna. Det är nytt.

Om jag är tyst...

... med mitt skrivande nu, så är det för att jag inte vågar skriva så högt. I det nya nuet som ännu befinner sig i sin linda, i en beslutsprocess som måste levas nu, så gäller det att skriva med små bokstäver.... då styrkan ligger i att inte lova sig själv för mycket.

Men från och med i dag så ska JAG lära mig att använda den styrka som gavs mig.... och använda den för MIG, eller rättare sagt för mig, Carolina och Sven-Erik.

Jag måste lära mig att se världen med nya ögon. Jag måste lära mig att vända mig bort från sådant som inte vill ge mig förutsättningar att komma vidare. Jag måste lära mig att tro på att jag har samma rättigheter till lycka och kärlek. Det är det viktiga... varför skulle jag nöja mig med något mindre?

Kanske går det med myrsteg i beslutsprocessen just nu... för ännu finns det mycket som måste formateras om. Kanske blir det smärre bakslag i processen. Men det gör ingenting... för det spirar där ändå... tänket. Tänket och beslutsamheten mot ett nytt liv... att på alldeles egna ben ta mig och min lilla familj framåt till "en ny lycka runt hörnet". Å så länge målet finns....!

SE:s lilla värld... och min stora stora sorg, har en längre tid tvingats vara bortkopplad. Det var tvunget, illa tvunget, då livet kom med större sorger. Men det gör ingenting, har jag bestämt. Å kanske måste det få vara så ännu en tid.... just nu. Men vår kärlek är, och har alltid varit, det band som varken den minsta eller största sax i livet kan klippa sönder.... så som nu en sjukdom. Vi äger bandet för evigt.... och sen också!

Jag säger inte att det blir lätt.... jag säger att det går.
Jag säger att nu ska jag gå ut med Pontus P... och sen ska jag städa skafferiet.
Jag säger att jag ska tro på mig.... ensam är inte farligt.



(Men jag skrev tyst.... för man är ännu en mycket försiktig general...!)

Det räcker nu...

... det får räcka nu. Inte mer.

"Förtvivlan
Riktig förtvivlan
har inget tal,
sitter där vara,
mal och mal.
_
Riktig förtvivlan
har ingen gråt,
gråten befriar -
efteråt.
_
Riktig förtvivlan -
O mänskosjäl,
skydde dig himlen
riktigt väl!"

(Anna Greta Wide)

Jag skriver inte mer.... det får skrivas någon annanstans för nu.

Det är viktigt att se...

... när solen lyser.

Det kallas för Hopp.

Om så bara för en sekund...

Igår blev Carolina bjuden på bio av en kompis... som en tidig födelsedagspresent. Just nu så städar hon sitt rum... och jag hör hur hon sjunger. Jag har fikat i sängen. Pontus P tycker att han är snygg, och det tycker vi också. Jag köpte billig lax igår. Å köpte en liten bukett tulpaner till Carolina... som tyckte det var onödigt, men jag såg att hon blev glad.

Så.... Hopp. Det finns också.